18.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 165/1

(1)

Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionen bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom åtgärder som beslutas i enlighet med artikel 114 i EUF-fördraget. Enligt artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska en hög nivå i fråga om konsumentskydd tryggas i unionens politik.

(2)

Enligt artikel 26.2 i EUF-fördraget ska den inre marknaden omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster säkerställs. För att konsumenterna ska ha förtroende för och dra nytta av den inre marknadens digitala dimension måste de ha tillgång till enkla, effektiva, snabba och billiga sätt att lösa tvister som uppstår vid försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster online. Detta är särskilt viktigt när konsumenter handlar över gränserna.

(3)

I sitt meddelande av den 13 april 2011”Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden – Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt” angav kommissionen lagstiftning om alternativ tvistlösning som även omfattar e-handel som en av de tolv åtgärderna för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för den inre marknaden.

(4)

Fragmenteringen av den inre marknaden hindrar arbetet för att öka konkurrenskraft och tillväxt. Dessutom innebär den ojämna tillgången till, kvaliteten på och medvetenheten om enkla, effektiva, snabba och billiga sätt att lösa tvister som uppstår vid försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster inom unionen ett hinder på den inre marknaden, som urholkar konsumenternas och näringsidkarnas förtroende för att köpa och sälja över gränserna.

(5)

I sina slutsatser av den 24–25 mars och den 23 oktober 2011 uppmanade Europeiska rådet Europaparlamentet och rådet att före utgången av 2012 anta en första uppsättning prioriterade åtgärder, så att den inre marknaden ges ny stimulans.

(6)

Den inre marknaden är en realitet i konsumenternas vardagsliv, när de reser, handlar och utför betalningar. Konsumenterna är viktiga aktörer på den inre marknaden och bör därför stå i centrum för denna. Den inre marknadens digitala dimension börjar få avgörande betydelse för både konsumenter och näringsidkare. Konsumenterna handlar i allt större utsträckning online och allt fler näringsidkare säljer online. Konsumenter och näringsidkare bör känna sig trygga när de utför transaktioner online och det är därför nödvändigt att undanröja befintliga hinder och öka konsumenternas förtroende. Tillgången till tillförlitlig och effektiv tvistlösning online kan i stor utsträckning bidra till att uppnå detta mål.

(7)

Möjligheten till enkel och billig tvistlösning kan öka konsumenternas och näringsidkarnas förtroende för den digitala inre marknaden. Konsumenter och näringsidkare stöter dock fortfarande på hinder för lösningar utanför domstol, i synnerhet av tvister som uppstår vid gränsöverskridande onlinetransaktioner. Sådana tvister förblir därför ofta olösta.

(8)

Tvistlösning online erbjuder en enkel, effektiv, snabb och billig lösning utanför domstol av tvister som uppstår vid onlinetransaktioner. Det saknas emellertid för närvarande mekanismer som ger konsumenter och näringsidkare möjlighet att lösa sådana tvister på elektronisk väg. Denna situation innebär nackdelar för konsumenterna, utgör ett hinder framför allt för gränsöverskridande onlinetransaktioner, medför olika villkor för näringsidkarna och hämmar således onlinehandelns allmänna utveckling.

(9)

Denna förordning bör gälla för lösning utanför domstol av tvister som inletts av konsumenter som är bosatta i unionen mot näringsidkare som är etablerade i unionen och som omfattas av Europaparlamentets och rådets direktiv 2013/11/EU av den 21 maj 2013 om alternativ tvistlösning vid konsumenttvister (direktivet om alternativ tvistlösning) (3).

(10)

För att säkerställa att plattformen för tvistlösning online också kan användas för alternativa tvistlösningsförfaranden, där näringsidkare har möjlighet att lämna in klagomål mot konsumenter, bör denna förordning också gälla för lösning utanför domstol av tvister som inletts av näringsidkare mot konsumenter, där tillämpliga alternativa tvistlösningsförfaranden erbjuds av alternativa tvistlösningsorgan som ingår i den förteckning som har upprättats i enlighet med artikel 20.2 i direktiv 2013/11/EU. Tillämpningen av denna förordning på sådana tvister bör inte innebära någon skyldighet för medlemsstaterna att se till att de alternativa tvistlösningsorganen erbjuder sådana förfaranden.

(11)

Även om särskilt konsumenter och näringsidkare som genomför gränsöverskridande onlinetransaktioner kommer att dra fördel av en plattform för tvistlösning online, bör denna förordning också gälla inhemska onlinetransaktioner, så att lika villkor för onlinehandel verkligen skapas.

(12)

Denna förordning bör inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (4).

(13)

Definitionen av konsument bör omfatta fysiska personer som agerar utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten. Om avtalet ingås för ändamål som faller delvis inom och delvis utanför en persons egen näringsverksamhet (avtal med dubbla syften) och näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar inom ramen för tillhandahållandet, bör dock även denna person anses som konsument.

(14)

Definitionen av köpeavtal eller tjänsteavtal online bör omfatta ett köpeavtal eller tjänsteavtal, där näringsidkaren eller dennes mellanhand har erbjudit varor eller tjänster på en webbplats eller på annan elektronisk väg och konsumenten har beställt varorna eller tjänsterna på webbplatsen eller på annan elektronisk väg. Detta bör även omfatta fall där konsumenten har fått åtkomst till webbplatsen eller en annan av informationssamhällets tjänster genom en mobil elektronisk anordning, t.ex. en mobiltelefon.

(15)

Denna förordning bör inte gälla för sådana tvister mellan konsumenter och näringsidkare som uppstår i samband med köpeavtal eller tjänsteavtal som ingås offline eller för tvister mellan näringsidkare.

(16)

Denna förordning bör betraktas i förbindelse med direktiv 2013/11/EU, där medlemsstaterna åläggs att se till att alla tvister mellan konsumenter som är bosatta, och näringsidkare som är etablerade, i unionen som uppstår vid försäljning av varor eller tillhandahållande av tjänster kan hänskjutas till ett alternativt tvistlösningsorgan.

(17)

Innan ett klagomål lämnas in till ett tvistlösningsorgan genom onlineplattformen för tvistlösning, bör konsumenterna av medlemsstaterna uppmuntras att ta kontakt med näringsidkaren på något lämpligt sätt i syfte att lösa tvisten i godo.

(18)

Syftet med denna förordning är att inrätta en plattform för tvistlösning online på unionsnivå. Onlineplattformen bör bestå av en interaktiv webbplats, som tillhandahåller en gemensam ingång för konsumenter och näringsidkare som utanför domstol vill lösa tvister som uppstår vid onlinetransaktioner. Onlineplattformen bör tillhandahålla allmän information om lösning utanför domstol av avtalstvister som uppstår mellan konsumenter och näringsidkare vid köpeavtal eller tjänsteavtal online. Den bör ge konsumenter och näringsidkare möjlighet att lämna in klagomål genom att fylla i ett elektroniskt formulär, som finns på unionsinstitutionernas samtliga officiella språk, och bifoga relevanta handlingar. Den bör vidarebefordra klagomålen till ett alternativt tvistlösningsorgan som är behörigt att hantera tvisten i fråga. Onlineplattformen bör även kostnadsfritt tillhandahålla ett elektroniskt verktyg för ärendehantering, vilket ger de alternativa tvistlösningsorganen möjlighet att genomföra tvistlösningsförfarandet med parterna online genom onlineplattformen. De alternativa tvistlösningsorganen bör inte vara skyldiga att använda det elektroniska verktyget för ärendehantering.

(19)

Kommissionen bör vara ansvarig för utvecklingen, driften och underhållet av onlineplattformen och tillhandahålla alla de tekniska resurser som är nödvändiga för onlineplattformens sätt att fungera. Onlineplattformen bör tillhandahålla en elektronisk översättningsfunktion, som gör det möjligt för parterna och det alternativa tvistlösningsorganet att om lämpligt få uppgifter som utbyts genom onlineplattformen och är nödvändiga för att lösa tvisten översatta. Den funktionen bör kunna hantera alla nödvändiga översättningar och bör vid behov stödjas av mänsklig medverkan. Kommissionen bör även på onlineplattformen lämna information till klagande parter om möjligheten att begära hjälp från kontaktpunkterna för tvistlösning online.

(20)

Onlineplattformen bör göra det möjligt att på ett säkert sätt utbyta data med alternativa tvistlösningsorgan och iaktta de principer som ligger till grund för det europeiska ramverket för interoperabilitet, som har antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets beslut 2004/387/EG av den 21 april 2004 om interoperabelt tillhandahållande av alleuropeiska e-förvaltningstjänster för offentliga förvaltningar, företag och medborgare (IDABC) (5).

(21)

Onlineplattformen bör särskilt vara tillgänglig genom portalen ”Ditt Europa”, som har inrättats i enlighet med bilaga II till beslut 2004/387/EG, vilken ger tillgång till alleuropeisk, flerspråkig information online och interaktiva tjänster till företag och medborgare i unionen. Onlineplattformen bör göras framträdande på Ditt Europa-portalen.

(22)

En plattform för tvistlösning online på unionsnivå bör bygga på de befintliga alternativa tvistlösningsorganen i medlemsstaterna och respektera dessas rättsliga traditioner. De alternativa tvistlösningsorgan till vilka ett klagomål har vidarebefordrats genom onlineplattformen bör därför tillämpa sina egna förfaranderegler, inklusive kostnadsregler. I denna förordning fastställs dock vissa gemensamma regler för dessa förfaranden, vilka kommer att säkerställa deras effektivitet. Dessa regler bör omfatta regler som garanterar att tvistlösningen inte kräver parternas eller deras ombuds fysiska närvaro inför det alternativa tvistlösningsorganet, såvida inte dess förfaranderegler föreskriver en sådan möjlighet och att parterna är överens. Parterna bör dock komma överens om att fysisk närvaro är nödvändig.

(23)

Om det säkerställs att alla alternativa tvistlösningsorgan som ingår i den förteckning som har upprättats i enlighet med artikel 20.2 i direktiv 2013/11/EU finns registrerade på onlineplattformen, bör det möjliggöra fullständig täckning för tvistlösning online utanför domstol för tvister som uppstår i samband med köpeavtal eller tjänsteavtal online.

(24)

Denna förordning bör inte hindra arbetet inom eventuella befintliga organ för tvistlösning online eller eventuella mekanismer för tvistlösning online i unionen. Den bör inte hindra tvistlösningsorgan eller tvistlösningsmekanismer från att hantera onlinetvister som har hänskjutits direkt till dem.

(25)

I varje medlemsstat bör kontaktpunkter för tvistlösning online med minst två rådgivare för sådan tvistlösning utses. Kontaktpunkterna för tvistlösning online bör stödja parterna i en tvist som tas upp genom onlineplattformen utan att åläggas att översätta de handlingar som rör tvisten. Medlemsstaterna bör ha möjlighet att överlåta ansvaret för kontaktpunkterna till sina konsumentcentrum inom nätverket av europeiska konsumentcentrum. Medlemsstaterna bör utnyttja denna möjlighet för att kontaktpunkterna fullt ut ska kunna dra nytta av erfarenheterna vid konsumentcentrumen inom nätverket av europeiska konsumentcentrum och av att underlätta lösning av tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Kommissionen bör inrätta ett nätverk mellan kontaktpunkterna för att underlätta deras samarbete och arbete och i samarbete med medlemsstaterna tillhandahålla lämplig utbildning för kontaktpunkterna.

(26)

Rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till en rättvis rättegång är grundläggande rättigheter, som föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Tvistlösning online är inte avsedd att och får inte syfta till att ersätta domstolsförfaranden och bör inte heller frånta konsumenter eller näringsidkare rätten till rättslig prövning inför domstol. Denna förordning bör därför inte hindra parterna från att utöva sin rätt till domstolsprövning.

(27)

Behandlingen av uppgifter i enlighet med denna förordning bör omfattas av stränga garantier för sekretess och uppfylla reglerna för skydd av personuppgifter i Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (6) och Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (7). Dessa regler bör gälla för den behandling av personuppgifter som utförs i enlighet med den här förordningen av de olika aktörerna på onlineplattformen, oavsett om de agerar enskilt eller gemensamt med andra sådana aktörer.

(28)

De registrerade bör underrättas om och ge sitt samtycke till behandlingen av personuppgifter på onlineplattformen och bör underrättas om sina rättigheter i samband med behandlingen genom ett allmänt meddelande om uppgiftsskydd, vilket kommissionen offentliggör, där den behandling som plattformsaktörerna ansvarar för förklaras på ett tydligt och enkelt sätt i enlighet med artiklarna 11 och 12 i förordning (EG) nr 45/2001 och den nationella lagstiftning som har antagits i enlighet med artiklarna 10 och 11 i direktiv 95/46/EG.

(29)

Denna förordning bör inte påverka bestämmelser om sekretess i nationell lagstiftning i samband med alternativ tvistlösning.

(30)

Näringsidkare som är etablerade inom unionen och som ingår köpekontrakt eller tjänstekontrakt online bör på sina webbplatser tillhandahålla en elektronisk länk till onlineplattformen, för att säkerställa en bred kännedom om plattformens existens bland konsumenterna. Näringsidkare bör också uppge sin e-postadress, så att konsumenterna har en första kontaktpunkt. En betydande andel av köpeavtalen och tjänsteavtalen online ingås via marknadsplatser online, som sammanför eller underlättar onlinetransaktioner mellan konsumenter och näringsidkare. Marknadsplatser online utgörs av onlineplattformar, som möjliggör för näringsidkare att erbjuda sina varor och tjänster till konsumenter. Sådana marknadsplatser online bör därför ha samma skyldigheter att tillhandahålla en elektronisk länk till onlineplattformen. Denna skyldighet bör inte påverka tillämpningen av artikel 13 i direktiv 2013/11/EU beträffande kravet för näringsidkare att informera konsumenter om de alternativa tvistlösningsförfaranden som näringsidkarna omfattas av och om huruvida de åtar sig att använda sig av alternativa tvistlösningsförfaranden för att lösa tvister med konsumenter. Den skyldigheten bör inte heller påverka tillämpningen av artiklarna 6.1 t och 8 i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/83/EU av den 25 oktober 2011 om konsumenträttigheter (8). I artikel 6.1 t i direktiv 2011/83/EU föreskrivs, i fråga om konsumentavtal som ingås på distans eller utanför fasta affärslokaler, att näringsidkaren ska ge konsumenten information om möjligheten att anlita ett förfarande för klagomål och prövning utanför domstol vilket näringsidkaren omfattas av och villkoren för detta, innan konsumenten blir bunden av avtalet. För att säkerställa bred kännedom bland konsumenterna bör medlemsstaterna likaså uppmana konsumentorganisationer och näringslivsorganisationer att tillhandahålla en elektronisk länk till onlineplattformen.

(31)

I syfte att beakta de kriterier som de alternativa tvistlösningsorganen använder för att fastställa sina respektive tillämpningsområden, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen med avseende på anpassning av uppgifter som en klagande ska lämna i det elektroniska klagoformuläret på onlineplattformen. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen utarbetar och utformar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(32)

I syfte att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av denna förordning, bör kommissionen tilldelas genomförandebefogenheter för hur onlineplattformen ska fungera, hur klagomål ska lämnas in och hur samarbetet inom nätverket av kontaktpunkter för tvistlösning online ska ske. Dessa befogenheter bör utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (9). Det rådgivande förfarandet bör användas vid antagandet av genomförandeakter om det elektroniska klagomålsformuläret, med tanke på dess rent tekniska karaktär. Granskningsförfarandet bör användas vid antagandet av regler för samarbetet mellan medlemmarna i nätverket av kontaktpunkter för tvistlösning online.

(33)

Vid tillämpningen av denna förordning bör kommissionen om lämpligt samråda med Europeiska datatillsynsmannen.

(34)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att inrätta en europeisk onlineplattform för tvistlösning vid onlinetvister som omfattas av gemensamma regler, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför, på grund av åtgärdens omfattning och verkningar, bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(35)

Denna förordning står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet artiklarna 7, 8, 38 och 47.

(36)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001 och avgav ett yttrande den 12 januari 2012 (10).

a)

Tillhandahålla ett elektroniskt klagomålsformulär, som den klagande parten kan fylla i, i enlighet med artikel 8.

b)

Informera den svarande parten om klagomålet.

c)

Identifiera det eller de behöriga alternativa tvistlösningsorganen och vidarebefordra klagomålet till det alternativa tvistlösningsorgan som parterna har enats om att använda sig av, i enlighet med artikel 9.

d)

Kostnadsfritt tillhandahålla ett elektroniskt verktyg för ärendehantering, vilket ger parterna och det alternativa tvistlösningsorganet möjlighet att genomföra tvistlösningsförfarandet online via onlineplattformen.

e)

Tillhandahålla parterna och det alternativa tvistlösningsorganet översättning av den information som är nödvändig för att lösa tvisten och som utbyts genom onlineplattformen.

f)

Tillhandahålla ett elektroniskt formulär för de alternativa tvistlösningsorganens överföring av de uppgifter som avses i artikel 10 c.

g)

Tillhandahålla ett system för återkoppling som ger parterna möjlighet att lämna synpunkter på hur onlineplattformen fungerar och på det alternativa tvistlösningsorgan som hanterat deras tvist.

h)

Offentliggöra följande:

a)

På begäran underlätta kommunikationen mellan parterna och det behöriga alternativa tvistlösningsorganet, som särskilt kan omfatta följande:

b)

På grundval av de praktiska erfarenheterna från fullgörandet av sina uppgifter vartannat år lägga fram en verksamhetsrapport för kommissionen och medlemsstaterna.

a)

Information om att parterna måste enas om ett alternativt tvistlösningsorgan så att klagomålet kan vidarebefordras dit, och att klagomålet, om parterna inte enas eller om något behörigt alternativt tvistlösningsorgan inte fastställs, inte kommer att behandlas vidare.

b)

Information om det eller de alternativa tvistlösningsorgan som är behöriga att behandla klagomålet, om något sådant nämns i det elektroniska klagomålsformuläret eller fastställs av onlineplattformen på grundval av informationen i formuläret.

c)

Om den svarande parten är näringsidkare, en uppmaning att inom tio kalenderdagar ange

d)

Om den svarande parten är konsument och näringsidkaren är skyldig att använda ett särskilt alternativt tvistlösningsorgan, en uppmaning att inom tio kalenderdagar enas om det alternativa tvistlösningsorganet eller, om näringsidkaren inte är skyldig att använda ett särskilt alternativt tvistlösningsorgan, en uppmaning att välja ett eller flera av de alternativa tvistlösningsorgan som avses i led b.

e)

Namn på och kontaktuppgifter för kontaktpunkten för tvistlösning online i den medlemsstat där den svarande parten är etablerad eller bosatt samt en kortfattad beskrivning av de uppgifter som anges i artikel 7.2 a.

a)

Den information som avses i punkt 3 a.

b)

Om den klagande parten är konsument, information om det eller de alternativa tvistlösningsorgan som näringsidkaren har uppgett i enlighet med punkt 3 c och en uppmaning att inom tio kalenderdagar enas om ett alternativt tvistlösningsorgan.

c)

Om den klagande parten är näringsidkare och näringsidkaren inte är skyldig att använda ett särskilt alternativt tvistlösningsorgan, information om det eller de alternativa tvistlösningsorgan som konsumenten har uppgett i enlighet med punkt 3 d och en uppmaning att inom tio kalenderdagar enas om ett alternativt tvistlösningsorgan.

d)

Namn på och kontaktuppgifter för den kontaktpunkt för tvistlösning online i den medlemsstat där den klagande parten är etablerad eller bosatt samt en kortfattad beskrivning av de uppgifter som anges i artikel 7.2 a.

a)

Det alternativa tvistlösningsorganets namn, kontaktuppgifter och webbadress.

b)

Kostnaderna för det alternativa tvistlösningsförfarandet, i förekommande fall.

c)

Det eller de språk som det alternativa tvistlösningsförfarandet kan genomföras på.

d)

Det alternativa tvistlösningsförfarandets genomsnittliga längd.

e)

Huruvida resultatet av det alternativa tvistlösningsförfarandet är bindande eller inte.

f)

Skäl till att det alternativa tvistlösningsorganet får vägra att hantera en viss tvist i enlighet med artikel 5.4 i direktiv 2013/11/EU.

a)

slutföra det alternativa tvistlösningsförfarandet inom den tidsfrist som avses i artikel 8 e i direktiv 2013/11/EU,

b)

inte kräva att parterna eller deras ombud är fysiskt närvarande, såvida inte dess förfaranderegler föreskriver en sådan möjlighet och parterna är överens,

c)

utan dröjsmål informera onlineplattformen om

d)

inte vara skyldigt att genomföra det alternativa tvistlösningsförfarandet via onlineplattformen.

”21.

Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 524/2013 av den 21 maj 2013 om tvistlösning online vid konsumenttvister (EUT L 165, 18.6.2013, s. 1): artikel 14.”

1.

I artiklarna 1.1, 1.2 och 6.2 b ska orden ”de direktiv som anges i förteckningen i bilaga I” ersättas med orden ”de unionsakter som anges i förteckningen i bilaga I”.

2.

I rubriken i bilaga I ska orden ”FÖRTECKNING ÖVER DIREKTIV” ersättas med orden ”FÖRTECKNING ÖVER UNIONSAKTER”.

3.

I bilaga I ska följande punkt läggas till:

—

Artiklarna 2.3 och 7.1 och 7.5, som ska tillämpas från och med den 9 juli 2015.

—

Artiklarna 5.1, 5.7, 6, 7.7, 8.3, 8.4, 11, 16 och 17, som ska tillämpas från och med den 8 juli 2013.

18.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 165/13

(1)

Genom Europaparlamentets och rådets beslut nr 280/2004/EG av den 11 februari 2004 om en mekanism för övervakning av utsläpp av växthusgaser inom gemenskapen och för genomförande av Kyotoprotokollet (4) fastställdes en ram för övervakning av antropogena utsläpp av växthusgaser från källor och upptag av växthusgaser i sänkor, utvärdering av framstegen mot att fullgöra åtagandena avseende dessa utsläpp och genomförande av övervaknings- och rapporteringskraven enligt Förenta nationernas ramkonvention om klimatförändringar (nedan kallad UNFCCC) (5) och Kyotoprotokollet (6) i unionen. Med hänsyn till den internationella utvecklingen avseende UNFCCC och Kyotoprotokollet på senare tid och i framtiden och för att genomföra nya övervaknings- och rapporteringskrav som föreskrivs i unionsrätten, bör beslut nr 280/2004/EG ersättas.

(2)

Beslut nr 280/2004/EG bör ersättas med en förordning med anledning av att unionsrätten har fått ett bredare tillämpningsområde, att ytterligare kategorier av personer omfattas av förpliktelserna, att det införs mer komplexa och mycket tekniska bestämmelser, att det finns ett ökat behov av enhetliga regler som gäller i hela unionen, och för att underlätta genomförandet.

(3)

Slutmålet för UNFCCC är att atmosfärens koncentration av växthusgaser ska stabiliseras på en nivå som skulle förhindra farlig antropogen störning i klimatsystemet. För att det målet ska kunna uppnås bör den övergripande årliga globala ökningen av ytans medeltemperatur inte överskrida 2 °C över de förindustriella nivåerna.

(4)

Det finns ett behov av noggrann övervakning och rapportering och av regelbunden utvärdering av unionens och medlemsstaternas utsläpp av växthusgaser och deras ansträngningar för att ta itu med klimatförändringarna.

(5)

Beslut 1/CP.15 från partskonferensen för UNFCCC (nedan kallat beslut 1/CP.15) och beslut 1/CP.16 från partskonferensen för UNFCCC (nedan kallat beslut 1/CP.16) bidrog väsentligt till framsteg när det gäller att möta utmaningarna från klimatförändringarna på ett balanserat sätt. Dessa beslut innebar nya övervaknings- och rapporteringskrav, som ska uppfyllas vid genomförandet av ambitiösa utsläppsminskningar som unionen och dess medlemsstater har åtagit sig, och tillhandahöll stöd till utvecklingsländerna. I besluten konstaterades också att det är viktigt att anpassningsåtgärder ges samma prioritet som begränsningsåtgärder. Beslut 1/CP.16 kräver också att industriländerna utarbetar strategier eller planer för växthusgassnål utveckling. Sådana strategier eller planer förväntas bidra till utvecklingen av ett växthusgassnålt samhälle och säkerställa en fortsatt stark tillväxt och hållbar utveckling, och en kostnadseffektiv utveckling i riktning mot det långsiktiga klimatmålet, där vederbörlig uppmärksamhet ägnas delmålen. Denna förordning bör underlätta genomförandet av dessa övervaknings- och rapporteringskrav.

(6)

Den uppsättning unionsrättsakter som antogs 2009 och som tillsammans kallas klimat- och energipaketet, i synnerhet Europaparlamentets och rådets beslut nr 406/2009/EG av den 23 april 2009 om medlemsstaternas insatser för att minska sina växthusgasutsläpp i enlighet med gemenskapens åtaganden om minskning av växthusgasutsläppen till 2020 (7) och Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/29/EG av den 23 april 2009 om ändring av direktiv 2003/87/EG i avsikt att förbättra och utvidga gemenskapssystemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser (8), utgör ytterligare ett tydligt åtagande av unionen och medlemsstaterna att väsentligt minska sina utsläpp av växthusgaser. Unionens system för att övervaka och rapportera utsläpp bör också uppdateras mot bakgrund av nya krav enligt dessa två rättsakter.

(7)

Enligt UNFCCC ska unionen och dess medlemsstater utveckla, regelbundet uppdatera, offentliggöra och till partskonferensen rapportera nationella inventeringar av antropogena utsläpp från källor och upptag i sänkor av alla växthusgaser som inte regleras av 1987 års Montrealprotokoll om ämnen som bryter ned ozonskiktet till Wienkonventionen om skydd av ozonskiktet (9) (nedan kallat Montrealprotokollet), med användande av jämförbar metodik som partskonferensen enats om.

(8)

Enligt artikel 5.1 i Kyotoprotokollet ska unionen och medlemsstaterna införa och upprätthålla ett nationellt system för uppskattning av antropogena utsläpp från källor och upptag i sänkor av alla växthusgaser som inte omfattas av Montrealprotokollet, i syfte att säkerställa genomförandet av andra bestämmelser i Kyotoprotokollet. I detta sammanhang bör unionen och medlemsstaterna tillämpa riktlinjerna för nationella system i bilagan till beslut 19/CMP.1 från partskonferensen för UNFCCC i sin funktion som Kyotoprotokollets partsmöte (nedan kallat beslut 19/CMP.1). Beslut 1/CP.16 föreskriver även ett införande av nationella arrangemang för uppskattning av antropogena utsläpp från källor och upptag i sänkor av alla växthusgaser som inte omfattas av Montrealprotokollet. Denna förordning bör göra det möjligt att genomföra båda dessa krav.

(9)

Cypern och Malta har införts i bilaga I till UNFCCC enligt beslut 10/CP.17 från partskonferensen för UNFCCC, med verkan från och med den 9 januari 2013, respektive beslut 3/CP15 från partskonferensen för UNFCCC, med verkan från och med den 26 oktober 2010.

(10)

Erfarenheterna från genomförandet av beslut nr 280/2004/EG har visat att det finns ett behov av att öka synergin och samstämmigheten med rapporteringen enligt andra rättsliga instrument, i synnerhet med Europaparlamentets och rådets direktiv 2003/87/EG av den 13 oktober 2003 om ett system för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom gemenskapen (10), med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 166/2006 av den 18 januari 2006 om upprättande av ett europeiskt register över utsläpp och överföringar av föroreningar (11), med Europaparlamentets och rådets direktiv 2001/81/EG av den 23 oktober 2001 om nationella utsläppstak för vissa luftföroreningar (12), med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 842/2006 av den 17 maj 2006 om vissa fluorerade växthusgaser (13), och med Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1099/2008 av den 22 oktober 2008 om energistatistik (14). Samtidigt som en effektivisering av rapporteringskraven kommer att kräva att enskilda rättsliga instrument ändras, är användningen av enhetliga uppgifter vid rapportering av utsläpp av växthusgaser nödvändig för att säkerställa kvaliteten på utsläppsrapporteringen.

(11)

I den fjärde utvärderingsrapporten från den mellanstatliga panelen för klimatförändringar (IPCC) identifierades en faktor för global uppvärmningspotential (GWP-faktorn) för kvävetrifluorid (NF3) som är ungefär 17 000 gånger så stor som den för koldioxid (CO2). NF3 används i ökande omfattning inom elektronikindustrin för att ersätta perfluorkolväten (PFC) och svavelhexafluorid (SF6). I enlighet med artikel 191.2 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionens miljöpolitik bygga på försiktighetsprincipen. Denna princip kräver övervakning av NF3 så att utsläppsnivåerna inom unionen kan bedömas och, om så krävs, begränsningsåtgärder fastställas.

(12)

De uppgifter som nu rapporteras i de nationella växthusgasinventeringarna, de nationella registren och unionsregistren är inte tillräckliga för att det på medlemsstatsnivå ska gå att fastställa de CO2-utsläpp från civil luftfart på nationell nivå som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG. Vid införandet av rapporteringsskyldigheter bör unionen inte ålägga medlemsstater och små och medelstora företag bördor som är oproportionerliga i förhållande till de eftersträvade målen. CO2-utsläpp från flygningar som inte omfattas av direktiv 2003/87/EG utgör endast en mycket liten del av de totala utsläppen av växthusgaser, och inrättandet av ett rapporteringssystem för dessa utsläpp skulle vara orimligt betungande mot bakgrund av befintliga krav på sektorn som helhet enligt direktiv 2003/87/EG. Därför bör utsläpp av CO2 från IPCC:s källkategori ”1.A.3.A civil luftfart” behandlas som om de är lika med noll med avseende på tillämpningen av artiklarna 3 och 7.1 i beslut nr 406/2009/EG.

(13)

För att effektiviteten hos åtgärder för övervakning och rapportering om utsläpp av växthusgaser ska kunna säkerställas bör man undvika att ytterligare öka medlemsstaternas befintliga ekonomiska och administrativa bördor.

(14)

Även om utsläpp och upptag av växthusgaser i samband med markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk (LULUCF) ingår i unionens mål för utsläppsminskningar enligt Kyotoprotokollet, ingår de inte i 20-procentsmålet för 2020 enligt klimat- och energipaketet. Enligt artikel 9 i beslut nr 406/2009/EG ska kommissionen bedöma formerna för att införa utsläpp och upptag från verksamhet i samband med LULUCF i unionens åtagande om utsläppsminskningar, säkerställa varaktighet och miljöintegritet för bidraget från LULUCF, sörja för en korrekt övervakning och bokföring av de berörda utsläppen och upptagen. Enligt den artikeln ska kommissionen även, när så är lämpligt, lägga fram ett lagstiftningsförslag så att det kan träda i kraft från och med 2013. Den 12 mars 2012 lämnade kommissionen till Europaparlamentet och rådet ett förslag som ett första steg mot att ta med LULUCF-sektorn i unionens åtagande att minska utsläppen, vilket resulterade i antagandet av beslut nr 529/2013/EU av den 21 maj 2013 om bokföringsregler för utsläpp och upptag av växthusgaser till följd av verksamheter i samband med markanvändning, förändrad markanvändning och skogsbruk och om information beträffande åtgärder som rör dessa verksamheter (15).

(15)

Unionen och medlemsstaterna bör sträva mot att tillhandahålla den senaste informationen om sina utsläpp av växthusgaser, i synnerhet inom ramen för Europa 2020-strategin och dess angivna tidsgränser. Denna förordning bör göra det möjligt att ta fram sådana uppskattningar på kortast möjliga tid med hjälp av statistisk och annan information, såsom, vid behov, rymdbaserade uppgifter från programmet för Global övervakning för miljö och säkerhet och andra satellitsystem.

(16)

Eftersom kommissionen har meddelat att den avser att föreslå nya krav för övervakning och rapportering av utsläpp från sjötransporter, inklusive ändringar av denna förordning i förekommande fall, bör denna förordning inte föregripa något sådant förslag, och därför bör bestämmelser om övervakning och rapportering av utsläpp från sjötransporter för närvarande inte införas i denna förordning.

(17)

Erfarenheter från genomförandet av beslut nr 280/2004/EG har visat att det finns ett behov av att den information som rapporteras om politiska strategier och åtgärder och prognoser i högre grad ska vara transparent, korrekt, konsistent, fullständig och jämförbar. Enligt beslut nr 406/2009/EG ska medlemsstaterna rapportera sina prognostiserade framsteg när det gäller att fullgöra skyldigheterna enligt det beslutet, inklusive information om nationella styrmedel och åtgärder samt nationella utsläppsprognoser. I Europa 2020-strategin anges en integrerad dagordning för den ekonomiska politiken som kräver att unionen och medlemsstaterna gör ytterligare ansträngningar för att i tid rapportera politiska strategier och åtgärder mot klimatförändringar och deras beräknade inverkan på utsläppen. Inrättandet av nationella system på unions- och medlemsstatsnivå förenat med bättre riktlinjer för rapporteringen bör väsentligen bidra till att dessa mål uppnås. För att säkerställa att unionen uppfyller internationella och interna rapporteringskrav på växthusgasprognoser och för att utvärdera dess framsteg mot att uppfylla internationella och interna åtaganden och skyldigheter bör kommissionen även kunna ta fram och använda uppskattningar av växthusgasprognoser.

(18)

Bättre information från medlemsstaterna behövs för att övervaka deras framsteg mot och åtgärder för en anpassning till klimatförändringar. Denna information behövs för utformningen av en vittomfattande unionstäckande anpassningsstrategi i enlighet med kommissionens vitbok av den 1 april 2009Anpassning till klimatförändring: en europeisk handlingsram. Rapporteringen av information om anpassningar kommer att göra det möjligt för medlemsstater att utbyta bästa praxis och utvärdera sina behov och sin beredskap när det gäller klimatförändringar.

(19)

Enligt beslut 1/CP.15 har unionen och medlemsstaterna åtagit sig att bidra med betydande klimatfinansiering för att stödja åtgärder för anpassning och begränsning i utvecklingsländer. I enlighet med punkt 40 i beslut 1/CP.16 måste varje i-land som är en part i UNFCCC förbättra rapporteringen om tillhandahållandet av ekonomiskt, tekniskt och kapacitetsbyggande stöd till parter som är utvecklingsländer. En förbättrad rapportering är nödvändig för att identifiera unionens och medlemsstaternas ansträngningar för att uppfylla sina åtaganden. Genom beslut 1/CP.16 upprättades även en ny teknikmekanism som ska förbättra den internationella tekniköverföringen. Denna förordning bör säkerställa rapportering av aktuell information om tekniköverföring till utvecklingsländer, baserad på bästa tillgängliga uppgifter.

(20)

Genom Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/101/EG (16) ändrades direktiv 2003/87/EG så att luftfartsverksamhet införs i systemet för handel med utsläppsrätter för växthusgaser inom unionen. Direktiv 2003/87/EG innehåller bestämmelser om användningen av auktionsintäkter, om rapportering av medlemsstaternas användning av auktionsintäkter och om de åtgärder som vidtas enligt artikel 3d i det direktivet. Direktiv 2003/87/EG, ändrat genom direktiv 2009/29/EG, innehåller nu även bestämmelser om användningen av auktionsintäkter, och det anges att minst 50 % av sådana intäkter bör användas för en eller flera av de åtgärder som avses i artikel 10.3 i direktiv 2003/87/EG. Transparens kring användningen av intäkter från auktionering av utsläppsrätter enligt direktiv 2003/87/EG är avgörande för att underbygga unionens åtaganden.

(21)

Enligt UNFCCC ska unionen och dess medlemsstater utveckla, regelbundet uppdatera, offentliggöra och till partskonferensen överlämna nationella rapporter och tvåårsrapporter i enlighet med de riktlinjer, metoder och format som partskonferensen enats om. Enligt beslut 1/CP.16 krävs förbättrad rapportering av mål vad gäller begränsning och tillhandahållande av ekonomiskt, tekniskt och kapacitetsbyggande stöd till parter som är utvecklingsländer.

(22)

I och med beslut nr 406/2009/EG omvandlades den rådande årliga rapporteringscykeln till en årlig åtagandecykel som kräver en omfattande granskning av medlemsstaternas växthusgasinventeringar inom en kortare tidsram än den nuvarande inventeringsgranskningen enligt UNFCCC, så att det vid behov går att använda flexibla lösningar och tillämpa korrigerande åtgärder vid slutet av varje aktuellt år. För att säkerställa att efterlevnaden av beslut nr 406/2009/EG i god tid utvärderas på ett trovärdigt, konsistent och transparent sätt måste det på unionsnivå upprättas en process för granskning av växthusgasinventeringar som lämnas in av medlemsstaterna.

(23)

Ett antal tekniska aspekter i samband med rapporteringen av utsläpp av växthusgaser från källor och upptag i sänkor, såsom GWP-faktorer, omfattningen av de rapporterade växthusgaserna och de metodologiska riktlinjerna från IPCC som ska användas för att upprätta de nationella växthusgasinventeringarna, diskuteras för närvarande inom UNFCCC-processen. Ändringar av de metodologiska aspekterna i samband med UNFCCC-processen och efterföljande omräkningar av tidsserien för utsläpp av växthusgaser kan ändra nivån på och trenderna för utsläppen av växthusgaser. Kommissionen bör övervaka sådan utveckling på internationell nivå och, där så är nödvändigt, föreslå en ändring av denna förordning för att säkerställa överensstämmelse med de metoder som används i samband med UNFCCC-processen.

(24)

I enlighet med UNFCCC:s nuvarande riktlinjer för rapportering av växthusgaser baseras beräkningen och rapporteringen av metanutsläpp på GWP-faktorer kopplade till ett tidsperspektiv på 100 år. Mot bakgrund av att metan har en hög GWP-faktor och en relativt kort livslängd i atmosfären bör kommissionen undersöka vilka konsekvenser det skulle få för de politiska strategierna och åtgärderna om man antog ett 20-årigt tidsperspektiv för metan.

(25)

Med beaktande av Europaparlamentets resolution av den 14 september 2011 om ett helhetsbetonat grepp på frågan om antropogena utsläpp av annat slag än koldioxid och av relevans för klimatet, och när det finns ett avtal inom ramen för UNFCCC om att använda godkända och offentliggjorda IPCC-riktlinjer för övervakning och rapportering av utsläpp av sotpartiklar, bör kommissionen undersöka vilka konsekvenser det skulle få för de politiska strategierna och åtgärderna och vid behov ändra bilaga I till denna förordning.

(26)

Utsläppen av växthusgaser bör uppskattas med användning av samma metoder över den rapporterade tidsserien. De underliggande aktivitetsdata och emissionsfaktorerna bör erhållas och användas på ett konsistent sätt, vilket säkerställer att förändringar i utsläppstrenderna inte införs som ett resultat av ändringar av uppskattningsmetoder eller antaganden. Omräkningarna av utsläppen av växthusgaser bör utföras i enlighet med överenskomna riktlinjer och med tanke på att förbättra den rapporterade tidsseriens konsistens, korrekthet och fullständighet, och genomförandet av mer detaljerade metoder. Om metoderna eller sättet på vilket underliggande aktivitetsdata och emissionsfaktorer samlas in har ändrats, bör medlemsstaterna på nytt beräkna inventeringarna för den rapporterade tidsserien och utvärdera behovet av omräkningar baserat på de skäl som anges i de överenskomna riktlinjerna, i synnerhet för nyckelkategorier. Denna förordning bör fastställa om och under vilka förhållanden man bör ta hänsyn till effekterna av sådana omräkningar i syfte att fastställa årliga utsläppstilldelningar.

(27)

Luftfarten inverkar på det globala klimatet till följd av sina utsläpp av CO2, liksom genom andra utsläpp, inklusive utsläpp av kväveoxider, och mekanismer som ökad bildning av cirrusmoln. Mot bakgrund av att den vetenskapliga förståelsen för denna inverkan snabbt ökar bör en uppdaterad utvärdering av luftfartens icke CO2-relaterade effekter på det globala klimatet regelbundet genomföras inom ramen för denna förordning. De modeller som används i detta hänseende bör anpassas till den vetenskapliga utvecklingen. Kommissionen kan utifrån sin bedömning av sådana effekter överväga relevanta åtgärdsalternativ för att hantera dem.

(28)

Europeiska miljöbyrån har till uppgift att stödja en hållbar utveckling och bidra till en betydande och mätbar förbättring av Europas miljö genom att i god tid ge beslutsfattare, offentliga institutioner och allmänheten målinriktad, relevant och tillförlitlig information. Europeiska miljöbyrån bör, när så är lämpligt, bistå kommissionen i övervaknings- och rapporteringsarbetet, särskilt inom ramen för unionens inventeringssystem och dess system för politiska strategier och åtgärder och prognoser, genom att utföra en årlig expertgranskning av medlemsstaternas inventeringar, utvärdera de framsteg som medlemsstaterna gör i riktning mot att uppfylla unionens åtaganden om utsläppsminskning, upprätthålla den europeiska klimatanpassningsplattformen med avseende på inverkan av, sårbarhet för och anpassning till klimatförändring samt sprida sund klimatinformation till allmänheten.

(29)

Alla krav på tillhandhållande av information och uppgifter enligt denna förordning bör omfattas av unionens regler för dataskydd och affärshemligheter.

(30)

Information och uppgifter som samlats in enligt denna förordning kan även bidra till utformningen och bedömningen av unionens framtida klimatförändringspolitik.

(31)

Kommissionen bör följa genomförandet av övervaknings- och rapporteringskraven enligt denna förordning och den framtida utvecklingen inom UNFCCC och Kyotoprotokollet för att säkerställa konsistensen. I detta sammanhang bör kommissionen lägga fram ett förslag till lagstiftning för Europaparlamentet och rådet.

(32)

För att säkerställa enhetliga villkor för genomförandet av artiklarna 5.4, 7.7, 7.8, 8.2, 12.3, 17.4, 19.5 och 19.6 i denna förordning bör kommissionen ges genomförandebefogenheter. Med undantag för artikel 19.6 bör dessa befogenheter utövas i enlighet med Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 182/2011 av den 16 februari 2011 om fastställande av allmänna regler och principer för medlemsstaternas kontroll av kommissionens utövande av sina genomförandebefogenheter (17).

(33)

I syfte att fastställa harmoniserade rapporteringskrav för övervakning av utsläppen av växthusgaser och annan information som är relevant för klimatförändringspolitiken, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i EUF-fördraget delegeras till kommissionen i syfte att ändra bilagorna I och III till denna förordning, i enlighet med beslut som fattats inom ramen för UNFCCC och Kyotoprotokollet, beakta ändringar av GWP-faktorerna och de inventeringsriktlinjer som man enats om internationellt, fastställa krav på omfattningen av unionens inventeringssystem och upprätta unionsregistret. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

(34)

Eftersom målen för denna förordning, nämligen att inrätta en mekanism för att övervaka och rapportera utsläpp av växthusgaser och för att rapportera annan information på nationell nivå och unionsnivå som är relevant för klimatförändringen, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför på grund av den föreslagna åtgärdens omfattning och verkningar bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå dessa mål.

a)

säkerställa att de uppgifter som unionen och dess medlemsstater rapporterar till UNFCCC-sekretariatet inkommer i tid, är transparenta, korrekta, konsistenta, jämförbara och fullständiga,

b)

rapportera och verifiera information avseende de åtaganden som unionen och dess medlemsstater ingått enligt UNFCCC, Kyotoprotokollet och beslut som fattats i enlighet med detta och utvärdera framsteg när det gäller att uppfylla de åtagandena,

c)

övervaka och rapportera alla antropogena utsläpp från källor och upptag i sänkor i medlemsstaterna av växthusgaser som inte regleras av Montrealprotokollet om ämnen som bryter ned ozonskiktet,

d)

övervaka, rapportera, se över och verifiera utsläpp av växthusgaser och annan information enligt artikel 6 i beslut nr 406/2009/EG,

e)

rapportera om användningen av intäkterna från auktionering av utsläppsrätter enligt artikel 3d.1 eller 3d.2 eller artikel 10.1 i direktiv 2003/87/EG, i överensstämmelse med artiklarna 3d.4 och 10.3 i det direktivet,

f)

övervaka och rapportera om åtgärder som medlemsstater vidtar för att på ett kostnadseffektivt sätt anpassa sig till klimatförändringens oundvikliga konsekvenser,

g)

utvärdera medlemsstaternas framsteg när det gäller att uppfylla skyldigheterna enligt beslut nr 406/2009/EG.

a)

rapportering om unionens och dess medlemsstaters strategier för växthusgassnål utveckling och alla uppdateringar därav i enlighet med beslut 1/CP.16,

b)

utsläpp av de växthusgaser som anges i bilaga I till denna förordning från sektorer och källor och upptag i sänkor som omfattas av nationella växthusgasinventeringar enligt artikel 4.1 a i UNFCCC och som släpps ut på medlemsstaternas territorier,

c)

utsläpp av växthusgaser som omfattas av artikel 2.1 i beslut nr 406/2009/EG,

d)

klimatpåverkan som inte är CO2-relaterad och som är förknippad med utsläpp från civil luftfart,

e)

unionens och dess medlemsstaters prognoser för antropogena utsläpp från källor och upptag i sänkor av växthusgaser som inte regleras av Montrealprotokollet, och medlemsstaternas politiska strategier och åtgärder med anledning av detta,

f)

det samlade ekonomiska och tekniska stödet till utvecklingsländer i enlighet med kraven i UNFCCC,

g)

användningen av intäkterna från auktionering av utsläppsrätter enligt artiklarna 3d.1, 3d.2 och 10.1 i direktiv 2003/87/EG,

h)

medlemsstaternas åtgärder för anpassning till klimatförändringarna.

a)

en transparent och korrekt övervakning av medlemsstaterna faktiska och prognostiserade framsteg, inklusive bidraget från unionens åtgärder, för att uppfylla unionens och medlemsstaternas åtaganden enligt UNFCCC att begränsa eller minska de antropogena utsläppen av växthusgaser,

b)

ett uppfyllande av de åtaganden att minska utsläppen av växthusgaser som medlemsstaterna gjort enligt beslut nr 406/2009/EG och ett uppnående av långsiktiga utsläppsminskningar och förbättringar av upptag i sänkor inom alla sektorer i linje med unionens mål att i samband med nödvändiga minskningar, enligt IPCC, på ett kostnadseffektivt sätt minska utsläppen för industriländerna som grupp med 80 till 95 % fram till 2050, jämfört med nivåerna 1990.

a)

uppgifter om och metoder som rapporteras för verksamhet och anläggningar enligt direktiv 2003/87/EG i syfte att utarbeta nationella växthusgasinventeringar och i syfte att säkerställa överensstämmelse mellan de rapporterade utsläppen av växthusgaser enligt unionens system för handel med utsläppsrätter och de nationella växthusgasinventeringarna,

b)

när så är relevant, data som samlas in via de rapporteringssystem för fluorerade gaser för de olika sektorerna som inrättats enligt artikel 6.4 i förordning (EG) nr 842/2006 för utarbetande av nationella växthusgasinventeringar,

c)

när så är relevant, data om utsläpp, underliggande data och metoder som anläggningar enligt förordning (EG) nr 166/2006 har rapporterat för utarbetande av nationella växthusgasinventeringar,

d)

data som rapporterats enligt förordning (EG) nr 1099/2008.

a)

använder sig av rapporteringssystem som inrättats enligt artikel 6.4 i förordning (EG) nr 842/2006 för att förbättra uppskattningen av fluorerade gaser i de nationella växthusgasinventeringarna,

b)

kan genomföra de årliga konsistenskontroller som avses i artikel 7.1 l och m,

a)

ett program för kvalitetssäkring och kvalitetskontroll, bland annat fastställande av kvalitetsmål och utarbetande av en kvalitetssäkrings- och kvalitetskontrollplan för inventeringen; kommissionen ska bistå medlemsstaterna vid genomförandet av deras program för kvalitetssäkring och kvalitetskontroll,

b)

ett förfarande, genom samråd med berörd medlemsstat, för uppskattning av data som saknas i dess nationella inventering,

c)

de granskningar av medlemsstaternas växthusgasinventeringar som avses i artikel 19.

a)

Sina antropogena utsläpp av de växthusgaser som anges i bilaga I till denna förordning och de antropogena utsläppen av växthusgaser som avses i artikel 2.1 i beslut nr 406/2009/EG för år X-2, i enlighet med UNFCCC:s rapporteringskrav. Utan att det påverkar rapporteringen av de växthusgaser som anges i bilaga I till denna förordning ska utsläppen av CO2 från IPCC:s källkategori ”1.A.3.A civil luftfart” anses vara lika med noll enligt artiklarna 3 och 7.1 i beslut nr 406/2009/EG.

b)

Data i enlighet med UNFCCC:s rapporteringskrav om sina antropogena utsläpp av kolmonoxid (CO), svaveldioxid (SO2), kväveoxider (NOx) och flyktiga organiska föreningar, i överensstämmelse med uppgifter som redan rapporterats enligt artikel 7 i direktiv 2001/81/EG och Uneces konvention om långväga gränsöverskridande luftföroreningar, för år X-2.

c)

Sina antropogena utsläpp av växthusgaser från källor och upptag av CO2 i sänkor som följer av LULUCF, för år X-2, i enlighet med UNFCCC:s rapporteringskrav.

d)

Sina antropogena utsläpp av växthusgaser från källor och upptag av CO2 i sänkor som följer av LULUCF-aktiviteter enligt beslut nr 529/2013/EU och Kyotoprotokollet och information om bokföringen av dessa utsläpp av växthusgaser och upptag från LULUCF-aktiviteter i enlighet med beslut nr 529/2013/EU och med artikel 3.3 och 3.4 i Kyotoprotokollet, och tillämpliga beslut för åren mellan 2008 eller andra tillämpliga år och X-2. När medlemsstater bokför bruk av åkermark och bruk av betesmark, förnyelse av vegetation eller dränering och restaurering av våtmarker, ska de dessutom rapportera utsläpp av växthusgaser från källor och upptag i sänkor för varje sådan aktivitet för det relevanta basåret eller den relevanta basperiod som anges i bilaga VI till beslut nr 529/2013/EU och i bilagan till beslut 13/CMP.1. Vid uppfyllande av sin rapporteringsskyldighet enligt denna punkt, och särskilt vid lämnande av information om utsläpp och upptag som är kopplat till deras bokföringsskyldighet enligt beslut nr 529/2013/EU, ska medlemsstaterna lämna information med fullt beaktande av tillämplig vägledning från IPCC om god praxis för LULUCF.

e)

Varje ändring av de uppgifter som avses i leden a–d för åren mellan det relevanta basåret eller den relevanta basperioden och år X-3, med angivande av skälen till dessa ändringar.

f)

Information om indikatorer, såsom anges i bilaga III, för år X-2.

g)

Information från sina nationella register om utfärdande, förvärv, innehav, överföring, annullering, återlösen och överflyttning av AAU, RMU, ERU, CER, tCER och lCER för året X-1.

h)

Sammanfattande information om genomförda överföringar enligt artikel 3.4 och 3.5 i beslut nr 406/2009/EG, för år X-1.

i)

Information om användningen av mekanismen för gemensamt genomförande, mekanismen för ren utveckling och mekanismen för internationell handel med utsläppsrätter enligt artiklarna 6, 12 och 17 i Kyotoprotokollet, eller någon annan flexibel mekanism som följer av bestämmelser i instrument som partskonferensen för UNFCCC eller denna partskonferens i sin funktion som Kyotoprotokollets partsmöte har antagit för att uppfylla sina kvantifierade åtaganden om begränsningar eller minskning av utsläpp enligt artikel 2 i beslut 2002/358/EG och Kyotoprotokollet eller framtida åtaganden inom UNFCCC eller Kyotoprotokollet, för år X-2.

j)

Information om åtgärder som vidtagits för att förbättra inventeringens uppskattningar, i synnerhet inom områden av inventeringen som har varit föremål för justeringar eller rekommendationer efter expertgranskningar.

k)

Faktisk eller uppskattad fördelning av de verifierade utsläpp som rapporteras av anläggningar och verksamhetsutövare enligt direktiv 2003/87/EG till källkategorierna i den nationella växthusgasinventeringen, när så är möjligt, och förhållandet mellan de verifierade utsläppen och de totala rapporterade utsläppen av växthusgaser i dessa källkategorier, för år X-2.

l)

När så är relevant, resultaten av utförda konsistenskontroller mellan utsläpp som rapporterats i växthusgasinventeringarna för år X-2 och de verifierade utsläpp som rapporterats enligt rådets direktiv 2003/87/EG.

m)

När så är relevant, resultaten av utförda konsistenskontroller mellan data som används för att uppskatta utsläppen vid förberedandet av växthusgasinventeringarna för år X-2 och

n)

En beskrivning av ändringar som gjorts i deras nationella inventeringssystem.

o)

En beskrivning av ändringar som gjorts i det nationella registret.

p)

Information om deras kvalitetssäkrings- och kvalitetskontrollplan, en allmän osäkerhetsutvärdering, en allmän bedömning av hur fullständiga uppgifterna är och, i förekommande fall, andra aspekter i den nationella inventeringsrapporten om växthusgaser som behövs för att utarbeta unionens inventeringsrapport om växthusgaser.

a)

lägga till eller ta bort ämnen i förteckningen över växthusgaser i bilaga I till denna förordning eller lägga till, ta bort eller ändra indikatorer i bilaga III till denna förordning i enlighet med relevanta beslut som antagits av UNFCCC:s eller Kyotoprotokollets organ eller organ som inrättats enligt avtal som bygger på eller ersätter de avtalen,

b)

beakta ändringar av GWP-faktorerna och internationellt godkända inventeringsriktlinjer i enlighet med relevanta beslut som antagits av UNFCCC:s eller Kyotoprotokollets organ eller organ som inrättats enligt avtal som bygger på eller ersätter de avtalen.

a)

en beskrivning av sina nationella system för rapportering om politiska strategier och åtgärder, eller grupper av åtgärder, och för rapportering om prognoser för antropogena utsläpp av växthusgaser från källor och upptag i sänkor enligt artikel 12.1, om någon sådan beskrivning inte redan har lämnats, eller information om alla ändringar som gjorts i det systemet när en sådan beskrivning redan har lämnats,

b)

uppdateringar av de strategier för växthusgassnål utveckling som avses i artikel 4 och de framsteg som gjorts med genomförandet av dessa strategier,

c)

information om nationella politiska strategier och åtgärder, eller grupper av åtgärder, och om genomförandet av unionens politiska strategier och åtgärder, eller grupper av åtgärder, som begränsar eller minskar utsläppen av växthusgaser från källor eller ökar upptaget i sänkor, uppdelade på sektorer och efter gas eller grupp av gaser (HFC och PFC) som förtecknas i bilaga I; denna information ska hänvisa till tillämpliga och relevanta nationella strategier eller unionsstrategier och ska inbegripa

d)

den information som avses i artikel 6.1 d i beslut nr 406/2009/EG,

e)

information om i vilken utsträckning medlemsstatens åtgärd utgör en betydande del av de insatser som vidtas på nationell nivå samt i vilken utsträckning den beräknade användningen av mekanismen för gemensamt genomförande, mekanismen för ren utveckling och mekanismen för internationell handel med utsläppsrätter är supplementär till nationella åtgärder i enlighet med tillämpliga bestämmelser i Kyotoprotokollet och beslut som har fattats i enlighet med detta.

a)

prognoser utan åtgärder, om sådana finns tillgängliga, prognoser med åtgärder, och, i förekommande fall, prognoser med ytterligare åtgärder,

b)

totala växthusgasprognoser och separata uppskattningar för de beräknade utsläppen av växthusgaser för utsläppskällorna som omfattas av direktiv 2003/87/EG och av beslut nr 406/2009/EG,

c)

effekten av politiska strategier och åtgärder som fastställts enligt artikel 13; där sådana politiska strategier och åtgärder inte inbegrips ska detta tydligt anges och förklaras,

d)

resultaten från känslighetsanalysen av prognoserna,

e)

alla relevanta hänvisningar till bedömningen och de tekniska rapporter som ligger till grund för de prognoser som avses i punkt 4.

a)

en detaljerad motivering som avses i artikel 6.2 i beslut nr 406/2009/EG,

b)

information om användning av de intäkter som under år X-1 har genererats av medlemsstaten genom auktionering av utsläppsrätter i enlighet med artikel 10.1 i direktiv 2003/87/EG, bland annat information om sådana intäkter som har använts för ett eller flera av de syften som anges i artikel 10.3 i det direktivet, eller det ekonomiska värde som motsvarar dessa intäkter, och de åtgärder som vidtagits enligt den artikeln,

c)

information om den av medlemsstaten angivna användningen av alla intäkter som har genererats av medlemsstaten genom auktionering av utsläppsrätter för luftfart i enlighet med artikel 3d.1 eller 3d.2 i direktiv 2003/87/EG; denna information ska lämnas i enlighet med artikel 3d.4 i det direktivet,

d)

den information som anges i artikel 6.1 b i beslut nr 406/2009/EG och information om hur deras riktlinjer för förvärv bidrar till att få till stånd ett internationellt avtal om klimatförändringar,

e)

information om tillämpningen av artikel 11b.6 i direktiv 2003/87/EG när det gäller vattenkraftprojekt med en produktionskapacitet som överstiger 20 MW.

a)

kontroller för att verifiera att inlämnade uppgifter är transparenta, korrekta, konsistenta, jämförbara och fullständiga,

b)

kontroller för att upptäcka fall där inventeringsdata tas fram på ett sätt som inte är konsistent med UNFCCC:s vägledande dokumentation eller unionsreglerna, och

c)

i förekommande fall, en beräkning av de nödvändiga tekniska korrigeringarna i samråd med medlemsstaterna.

a)

rekommendationer från tidigare unions- eller UNFCCC-granskningar som inte har genomförts, eller frågor som inte har besvarats av en medlemsstat, eller

b)

överskattningar eller underskattningar som rör en nyckelkategori i en medlemsstats inventering,

a)

Åtaganden enligt artikel 4 i UNFCCC och artikel 3 i Kyotoprotokollet, som närmare har fastställts i beslut som har antagits av partskonferensen för UNFCCC eller av partskonferensen för UNFCCC i sin funktion som Kyotoprotokollets partsmöte. Denna bedömning ska baseras på den information som rapporterats i enlighet med artiklarna 7, 8 och 10 samt 13–17.

b)

Skyldigheter enligt artikel 3 i beslut nr 406/2009/EG. Denna bedömning ska baseras på den information som rapporterats i enlighet med artiklarna 7, 8, 13 och 14.

a)

sammanställandet av en inventering av växthusgaser i unionen och utarbetandet av unionens rapport om denna, i enlighet med artikel 7.5,

b)

utarbetandet av unionens nationella rapporter enligt artikel 12 i UNFCCC och unionens tvåårsrapport i enlighet med beslut 2/CP.17 eller efterföljande beslut som antas av UNFCCC:s organ,

c)

gransknings- och efterlevnadsförfaranden enligt UNFCC och Kyotoprotokollet i överensstämmelse med varje tillämpligt beslut enligt UNFCCC eller Kyotoprotokollet, liksom unionens förfarande för granskning av medlemsstaternas växthusgasinventeringar enligt artikel 19 i denna förordning,

d)

alla justeringar i enlighet med artikel 5.2 i Kyotoprotokollet, eller till följd av unionens granskningsförfarande enligt artikel 19 i denna förordning, eller andra ändringar av inventeringar och inventeringsrapporter som har lämnats in eller ska lämnas in till UNFCCC-sekretariatet,

e)

sammanställandet av unionens approximativa inventering av växthusgaser i enlighet med artikel 8,

f)

rapporteringen om återlösen av AAU, RMU, ERU, CER, tCER och lCER efter den tilläggsperiod som avses i punkt 14 i beslut 13/CMP.1 för uppfyllande av åtaganden i enlighet med artikel 3.1 i Kyotoprotokollet.

a)

sammanställa unionens inventering av växthusgaser och att utarbeta unionens rapport om inventeringen av växthusgaser,

b)

genomföra kvalitetssäkrings- och kvalitetskontrollförfaranden inför utarbetandet av unionens inventering av växthusgaser,

c)

ta fram uppskattningar av uppgifter som inte har rapporterats i de nationella inventeringarna av växthusgaser,

d)

genomföra granskningarna,

e)

sammanställa unionens approximativa inventering av växthusgaser,

f)

sammanställa den information som har rapporterats av medlemsstater om politiska strategier och åtgärder och prognoser,

g)

genomföra kvalitetssäkrings- och kvalitetskontrollförfaranden för den information som har rapporterats av medlemsstater om prognoser, politiska strategier och åtgärder,

h)

utarbeta uppskattningar för uppgifter om prognoser som inte har rapporterats av medlemsstaterna,

i)

sammanställa uppgifter som har utarbetats av kommissionen inför den årliga rapporten till Europaparlamentet och rådet,

j)

sprida information som har insamlats inom ramen för denna förordning, inbegripet att upprätthålla och uppdatera en databas avseende medlemsstaternas begränsningspolitik och begränsningsåtgärder, och den europeiska klimatanpassningsplattformen med avseende på inverkan, sårbarhet och anpassning till klimatförändring.

18.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 165/41

(1)

Elektronisk kommunikation och infrastruktur och elektroniska tjänster är mycket viktiga faktorer, både direkt och indirekt, för ekonomisk och samhällelig utveckling. De har stor betydelse för samhället och har nu själva blivit grundläggande samhällsnyttigheter på samma sätt som el och vatten, och de utgör också viktiga faktorer för tillhandahållandet av el, vatten och andra kritiska tjänster. Kommunikationsnät fungerar som katalysatorer för socialt samspel och innovation som ökar teknikens genomslagskraft och formar konsumentbeteenden, affärsmodeller, näringsliv, medborgaranda och politisk delaktighet. Störningar av dem kan orsaka enorma fysiska, sociala och ekonomiska skador, vilket understryker betydelsen av åtgärder som ökar skyddet och motståndskraften och syftar till att säkerställa kontinuiteten för kritiska tjänster. När det gäller säkerheten för elektroniska kommunikationer, infrastrukturer och tjänster står man hela tiden inför allt större utmaningar, i synnerhet vad gäller deras integritet, tillgänglighet och konfidentialitet; dessa utmaningar hänför sig bland annat till de enskilda delarna av kommunikationsinfrastrukturen och den mjukvara som styr dessa delar samt till infrastrukturen överlag och de tjänster som tillhandahålls med hjälp av den. Detta är ett allt större problem för samhället, inte minst för att problem kan uppstå på grund av systemens komplexitet, driftsstörningar, systemfel, olyckor, misstag och attacker som kan medföra konsekvenser för den elektroniska och fysiska infrastrukturen för tjänster av kritisk betydelse för EU-medborgarnas välfärd.

(2)

Hotbilderna ändras hela tiden, och säkerhetsincidenter kan skada användarnas förtroende för teknik, nät och tjänster och på så sätt påverka deras förmåga att ta tillvara den inre marknadens hela potential och ett allmänt utnyttjande av informations- och kommunikationsteknik (IKT).

(3)

Det är därför viktigt för beslutsfattare, bransch och användare att det görs en regelbunden bedömning av situationen när det gäller nät- och informationssäkerhet i unionen, på grundval av tillförlitliga unionsdata, samt systematiska prognoser för utvecklingen, utmaningarna och hoten inför framtiden på både unionsnivå och global nivå.

(4)

Genom beslut 2004/97/EG, Euratom (3), som antogs vid Europeiska rådets sammanträde den 13 december 2003, beslutade medlemsstaternas företrädare att Europeiska byrån för nät- och informationssäkerhet (Enisa), som skulle inrättas på grundval av kommissionens förslag, skulle ha sitt säte i en stad i Grekland som skulle fastställas av den grekiska regeringen. I enlighet med det beslutet bestämde den grekiska regeringen att Enisa skulle ha sitt säte i Heraklion på Kreta.

(5)

Den 1 april 2005 slöts ett avtal om säte mellan byrån och värdmedlemsstaten.

(6)

Byråns värdmedlemsstat bör säkerställa bästa möjliga förutsättningar för en smidig och effektiv drift av byrån. Det är mycket viktigt att byrån är förlagd till en lämplig plats, där det bland annat finns lämpliga transportförbindelser och faciliteter för makar och barn som medföljer byråns personal, för att byrån ska kunna utföra sina uppgifter väl och effektivt samt för möjligheterna att rekrytera och behålla personal och för en effektivare nätverksverksamhet. De nödvändiga arrangemangen bör efter godkännande av byråns styrelse fastställas i ett avtal mellan byrån och värdmedlemsstaten.

(7)

För att effektivisera byråns drift har byrån inrättat en filial i Atens storstadsområde, som bör upprätthållas med värdmedlemsstatens godkännande och stöd och vid vilken byråns operativa personal bör vara placerad. Personal som framför allt har hand om byråns förvaltning (däribland den verkställande direktören), ekonomi, skrivbordsforskning och analys, it- och fastighetsförvaltning, personalfrågor, utbildning, kommunikation och offentliga frågor bör placeras i Heraklion.

(8)

För att byrån ska kunna utföra sina uppgifter väl och effektivt har den rätt att bestämma hur den egna organisationen ska se ut, samtidigt som den respekterar bestämmelserna om sätet och Atenfilialen i enlighet med denna förordning. Framför allt bör byrån, för att den ska kunna utföra uppgifter som involverar samverkan med huvudintressenter såsom unionens institutioner, vidta de praktiska arrangemang som krävs för att effektivisera driften.

(9)

Europaparlamentet och rådet antog 2004 förordning (EG) nr 460/2004 (4) om inrättandet av Enisa med syftet att bidra till målet att säkerställa en hög nivå på nät- och informationssäkerheten i unionen och utveckla en kultur av nät- och informationssäkerhet till förmån för medborgarna, konsumenterna, företagen och den offentliga administrationen. År 2008 antog Europaparlamentet och rådet förordning (EG) nr 1007/2008 (5) som förlängde byråns mandat till mars 2012. Förordning (EU) nr 580/2011 (6) förlänger byråns mandat till den 13 september 2013.

(10)

Byrån bör efterträda Enisa, som inrättades genom förordning (EG) nr 460/2004. I enlighet med det beslut som fattades av medlemsstaternas företrädare när de sammanträdde i Europeiska rådet den 13 december 2003 bör värdmedlemsstaten bibehålla och vidareutveckla de nuvarande praktiska arrangemangen för att säkra en smidig och effektiv drift av byrån, inklusive Atenfilialen, och underlätta rekryteringen och bibehållandet av högkvalificerad personal.

(11)

Sedan Enisa inrättades har nät- och informationssäkerhetsproblemen ändrats i takt med den tekniska utvecklingen, marknadsutvecklingen och de socioekonomiska förändringarna, och de har varit föremål för ytterligare reflektion och debatt. Som svar på de ändrade utmaningarna har unionen uppdaterat sina prioriteringar för nät- och informationssäkerhetspolitiken. Syftet med denna förordning är att stärka byrån för att framgångsrikt kunna bidra till unionsinstitutionernas och medlemsstaternas insatser för att utveckla en europeisk kapacitet för att hantera nät- och informationssäkerhetsutmaningar.

(12)

För inre marknadsåtgärder inom området säkerhet för elektronisk kommunikation och, mer allmänt, nät- och informationssäkerhet krävs olika former av tekniska och organisatoriska tillämpningar hos unionens institutioner och hos medlemsstaterna. Det faktum att dessa krav tillämpas på många olika sätt kan leda till ineffektivitet och skapa hinder på den inre marknaden. Därför behövs ett expertcentrum på unionsnivå som tillhandahåller riktlinjer, rådgivning och bistånd i nät- och informationssäkerhetsfrågor, vilket unionens institutioner och medlemsstaterna kan utnyttja. Byrån kan tillgodose dessa behov genom att utveckla och upprätthålla en hög nivå av expertis och bistå unionens institutioner, medlemsstaterna och näringslivet, för att hjälpa dem att uppfylla nät- och informationssäkerhetskraven i lagar och andra förordningar samt fastställa och åtgärda nät- och informationssäkerhetsproblem, och därigenom bidra till en välfungerande inre marknad.

(13)

Byrån bör utföra de uppgifter som den tilldelats genom unionsrättsakter inom området elektronisk kommunikation och, rent allmänt, bidra till ökad säkerhet för elektronisk kommunikation samt integritetsskydd och skydd av personuppgifter genom att bland annat tillhandahålla expertis och rådgivning, främja utbyte av bästa praxis och lägga fram strategiförslag.

(14)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/21/EG av den 7 mars 2002 om ett gemensamt regelverk för elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (ramdirektiv) (7) föreskriver att företag som tillhandahåller allmänt tillgängliga elektroniska kommunikationsnät eller kommunikationstjänster ska vidta lämpliga åtgärder för att säkerställa deras integritet och säkerhet; direktivet inför en skyldighet för nationella regleringsmyndigheter att när så är lämpligt underrätta bland annat byrån om säkerhetsöverträdelser och integritetsförluster som har fått omfattande konsekvenser för driften av nät eller tjänster och att lämna en årlig rapport till kommissionen och till byrån som sammanfattar de anmälningar som inkommit och åtgärder som vidtagits. Enligt direktiv 2002/21/EG ska byrån dessutom bidra till harmoniseringen av lämpliga tekniska och organisatoriska säkerhetsåtgärder genom att utfärda yttranden.

(15)

Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/58/EG av den 12 juli 2002 om behandling av personuppgifter och integritetsskydd inom sektorn för elektronisk kommunikation (direktiv om integritet och elektronisk kommunikation) (8) ska en leverantör av en allmänt tillgänglig elektronisk kommunikationstjänst vidta lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att säkerställa säkerheten i sina tjänster samt konfidentialitet vid kommunikation och för därmed förbundna trafikuppgifter. Genom direktiv 2002/58/EG införs informations- och anmälningskrav avseende personuppgiftsbrott för leverantörer av elektroniska kommunikationstjänster. Enligt direktivet åläggs kommissionen även att konsultera byrån i samband med antagandet av tekniska genomförandeåtgärder beträffande de omständigheter, former och förfaranden som kan tillämpas på informations- och anmälningskrav. Enligt Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (9) ska medlemsstaterna föreskriva att den registeransvarige ska genomföra lämpliga tekniska och organisatoriska åtgärder för att skydda personuppgifter från förstöring genom olyckshändelse eller otillåtna handlingar eller förlust genom olyckshändelse samt mot ändringar, otillåten spridning av eller otillåten tillgång till uppgifterna, särskilt om behandlingen innefattar överföring av uppgifter i ett nät, och mot varje annat slag av otillåten behandling.

(16)

Byrån bör bidra till en hög nivå på nät- och informationssäkerheten, till ett bättre integritets- och personuppgiftsskydd och till att utveckla och främja en kultur för nät- och informationssäkerhet till gagn för medborgarna, konsumenterna, företagen och den offentliga sektorns organisationer i unionen, och på så sätt bidra till att den inre marknaden fungerar väl. För att kunna uppnå detta bör byrån tilldelas nödvändiga budgetmedel.

(17)

Den växande betydelsen av elektroniska nät och elektronisk kommunikation, som numera utgör ryggraden i Europas ekonomi, och den digitala ekonomins faktiska storlek gör att byrån bör få utökade ekonomiska resurser och personalresurser som står i paritet med byråns utvidgade roll och arbetsuppgifter och med dess centrala position i försvaret av det europeiska digitala ekosystemet.

(18)

Byrån bör fungera som en referenspunkt och skapa förtroende och tillit genom sin opartiskhet samt genom kvaliteten på de råd och den information den tillhandahåller, öppenheten i dess förfaranden och arbetssätt samt dess skickliga sätt att utföra sina uppgifter. Byrån bör bygga vidare på de ansträngningar som gjorts nationellt och på unionsnivå och därför utföra sina uppgifter i fullständigt samarbete med unionens institutioner, organ och byråer och med medlemsstaterna samt vara öppen för kontakter med näringslivet och andra berörda intressenter. Byrån bör också bygga vidare på synpunkter från och samarbete med den privata sektorn, som spelar en viktig roll för säkra elektroniska kommunikationer, infrastrukturer och tjänster.

(19)

Byråns uppgifter bör visa hur den ska uppnå sina mål och samtidigt möjliggöra flexibilitet i verksamheten. Byråns uppgifter bör omfatta insamling av information och data som behövs för analys av risker när det gäller säkerheten och motståndskraften för elektroniska kommunikationer, infrastrukturer och tjänster och för att i samarbete med medlemsstaterna, kommissionen och i förekommande fall berörda intressenter göra en bedömning av nät- och informationssäkerhetssituationen i unionen. Byrån bör säkra samordning och samarbete med unionens institutioner, organ och byråer och med medlemsstaterna och förbättra samarbetet mellan intressenter i Europa, i synnerhet genom att engagera behöriga nationella organ och unionsorgan och högnivåexperter från den privata sektorn inom berörda områden, särskilt tillhandahållare av elektroniska nät och tjänster, tillverkare av nätutrustning och försäljare av mjukvara, med hänsyn till att nät- och informationssystem består av kombinationer av hårdvara, mjukvara och tjänster. Byrån bör bistå unionens institutioner och medlemsstaterna i deras dialog med branschen för att bemöta säkerhetsrelaterade problem i hårdvaru- och mjukvaruprodukter och därigenom bidra till en samarbetsstrategi för nät- och informationssäkerhet.

(20)

Nät- och informationssäkerhetsstrategier som offentliggjorts av unionens institutioner, organ eller byråer eller av en medlemsstat bör tillhandahållas byrån för information och för att undvika dubbelarbete. Byrån bör analysera strategierna och verka för att de presenteras i ett format som underlättar jämförbarhet. Den bör göra strategierna och sina analyser tillgängliga för allmänheten på elektronisk väg.

(21)

Byrån bör bistå kommissionen med råd, yttranden och analyser i alla unionsfrågor som rör politikens utveckling inom området nät- och informationssäkerhet, inbegripet skydd av kritisk informationsinfrastruktur och motståndskraft. Byrån bör också bistå unionens institutioner, organ och byråer, samt medlemsstaterna i tillämpliga fall och på deras begäran, i deras arbete för att utveckla politiken och kapaciteten när det gäller nät- och informationssäkerhet.

(22)

Byrån bör i sitt arbete fullt ut beakta pågående forskning, utveckling och teknisk bedömning, i synnerhet sådan verksamhet som bedrivs inom unionens olika forskningsinitiativ för att ge råd till unionens institutioner, organ och byråer och, i tillämpliga fall, till medlemsstaterna på deras begäran om forskningsbehoven på området nät- och informationssäkerhet.

(23)

Byrån bör bistå såväl unionens institutioner, organ och byråer som medlemsstaterna i deras arbete för att bygga upp och förbättra den gränsöverskridande kapaciteten och beredskapen för att förebygga, spåra och reagera på nät- och informationssäkerhetsproblem och -incidenter. I detta hänseende bör byrån främja samarbete mellan medlemsstaterna och mellan kommissionen och andra unionsinstitutioner, -organ och -byråer och medlemsstaterna. Därför bör byrån stödja medlemsstaterna i deras kontinuerliga insatser för att förbättra sin insatskapacitet och för att organisera och leda europeiska övningar för säkerhetsincidenter samt, på begäran av en medlemsstat, nationella övningar.

(24)

För att bättre förstå utmaningarna inom området nät- och informationssäkerhet behöver byrån analysera befintliga och kommande risker. Därför bör byrån i samarbete med medlemsstaterna och, om lämpligt, statistikorgan och andra samla in relevant information. Byrån bör också bistå unionens institutioner, organ och byråer samt medlemsstaterna i deras arbete med att samla in, analysera och sprida nät- och informationssäkerhetsdata. Den insamling av statistisk information och data som behövs för analys av risker när det gäller säkerheten och motståndskraften för elektroniska kommunikationer, infrastrukturer och tjänster bör ske på grundval av uppgifter från medlemsstaterna och byråns inblick i unionsinstitutionernas IKT-infrastrukturer i enlighet med unionens bestämmelser och nationella bestämmelser som är förenliga med unionsrätten. På grundval av dessa uppgifter bör byrån hålla sig underrättad om den modernaste tekniken när det gäller nät- och informationssäkerhet och därtill hörande tendenser i unionen till förmån för unionens institutioner, organ och byråer samt för medlemsstaterna.

(25)

När byrån utför sina uppgifter bör den främja ett samarbete mellan unionen och medlemsstaterna för att öka medvetenheten om nät- och informationssäkerhetssituationen i unionen.

(26)

Byrån bör främja ett samarbete mellan medlemsstaternas behöriga oberoende regleringsmyndigheter, i synnerhet för att stödja utveckling, främjande och utbyte av bästa praxis samt standarder för utbildningsprogram och informationskampanjer. Ett ökat informationsutbyte mellan medlemsstaterna kommer att underlätta sådana åtgärder. Byrån bör bidra till att öka medvetenheten hos enskilda som använder elektroniska kommunikationer, infrastrukturer och tjänster, bland annat genom att bistå medlemsstaterna – när de har valt att använda den plattform för information av allmänintresse som anges i Europaparlamentets och rådets direktiv 2002/22/EG av den 7 mars 2002 om samhällsomfattande tjänster och användares rättigheter avseende elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster (direktiv om samhällsomfattande tjänster) (10) – med att ta fram relevant information av allmänintresse avseende nät- och informationssäkerhet, och även genom att bistå med utvecklingen av sådan information som ska bifogas leveranser av ny utrustning avsedd att användas i offentliga kommunikationsnät. Byrån bör också stödja samarbete mellan intressenter på unionsnivå, bland annat genom att främja informationsutbyte, kampanjer för att öka medvetenheten och utbildningsprogram.

(27)

Byrån bör bland annat bistå medlemsstaterna och berörda unionsinstitutioner, -organ och -byråer med folkbildningskampanjer för slutanvändare i syfte att främja ett säkrare beteende bland internetanvändare och höja medvetenheten om de potentiella hoten i cyberrymden, bland annat it-brottslighet såsom phishingattacker, botnät, ekonomiska bedrägerier och bankbedrägerier, men även främja grundläggande råd om autentisering och uppgiftsskydd.

(28)

För att byrån ska kunna uppnå sina mål fullt ut bör den upprätthålla kontakt med berörda organ, inbegripet organ som arbetar med it-brottslighet såsom Europol, och myndigheter för integritetsskydd för att utbyta sakkunskap och bästa praxis samt ge råd om nät- och informationssäkerhetsaspekter som kan inverka på deras arbete. Byråns syfte bör vara att skapa synergieffekter mellan dessa organs insatser och byråns egna ansträngningar för att främja avancerad nät- och informationssäkerhet. Företrädare för medlemsstaternas och unionens rättsvårdande myndigheter och myndigheter för integritetsskydd bör ha rätt att företrädas i byråns ständiga intressentgrupp. I samarbetet med rättsvårdande organ om nät- och informationssäkerhetsaspekter som kan påverka deras arbete bör byrån använda existerande informationskanaler och etablerade nätverk.

(29)

Kommissionen har tagit initiativ till ett europeiskt offentligt-privat partnerskap för motståndskraft som en flexibel samarbetsplattform på unionsnivå för IKT-infrastrukturens motståndskraft, där byrån bör ha en främjande roll och föra samman intressenter för att diskutera politiska prioriteringar, ekonomiska och marknadsanknutna dimensioner av utmaningar och åtgärder för IKT-infrastrukturens motståndskraft.

(30)

För att främja nät- och informationssäkerhet och dess synlighet bör byrån underlätta samarbete mellan medlemsstaternas behöriga offentliga organ, i synnerhet genom att stödja utarbetande och utbyte av bästa praxis samt kampanjer för att öka medvetenheten och genom att förstärka deras utåtriktade verksamhet. Byrån bör också stödja samarbete mellan intressenter och unionens institutioner, bland annat genom att främja informationsutbyte och åtgärder för att öka medvetenheten.

(31)

För att verka för en hög nät- och informationssäkerhetsnivå i unionen bör byrån främja samarbete och utbyte av information och bästa praxis mellan relevanta organisationer, såsom enheter för hantering av datasäkerhetsincidenter (Csirt) och incidenthanteringsorganisationer (Cert).

(32)

Ett unionssystem av välfungerande incidenthanteringsorganisationer bör vara en hörnsten i unionens infrastruktur för nät- och informationssäkerhet. Byrån bör stödja medlemsstaternas incidenthanteringsorganisationer och unionens incidenthanteringsorganisation i driften av ett nätverk av incidenthanteringsorganisationer, där även medlemmarna av den europeiska gruppen för medlemsstaternas statliga incidenthanteringsorganisationer bör ingå. För att bidra till att alla incidenthanteringsorganisationer har en tillräckligt utvecklad kapacitet och att denna kapacitet såvitt möjligt motsvarar kapaciteten hos de mest avancerade incidenthanteringsorganisationerna, bör byrån främja upprättandet och tillämpningen av ett system för ömsesidig granskning. Byrån bör dessutom främja och stödja samarbete mellan berörda incidenthanteringsorganisationer i händelse av incidenter, attacker mot eller störningar i de nät eller den infrastruktur som förvaltas eller skyddas av dem och som berör eller potentiellt kan beröra två incidenthanteringsorganisationer.

(33)

Effektiva riktlinjer för nät- och informationssäkerhet bör bygga på välutvecklade metoder för riskbedömning, både inom den offentliga och inom den privata sektorn. Metoder och förfaranden för riskbedömning används på olika nivåer, men det saknas gemensam praxis för hur de ska tillämpas på ett effektivt sätt. Främjandet och utvecklingen av bästa praxis för riskbedömning och för interoperabla lösningar för riskhantering inom organisationer i den offentliga och privata sektorn kommer att höja säkerhetsnivån för nät- och informationssystemen i unionen. Därför bör byrån stödja samarbete mellan intressenter på unionsnivå och främja deras insatser för upprättande och tillämpning av europeiska och internationella riskhanteringsstandarder och mätbar säkerhet för elektroniska produkter, system, nät och tjänster som tillsammans med mjukvara utgör nät- och informationssystemen.

(34)

I de fall då det är lämpligt och gagnar fullgörandet av byråns mål och uppgifter bör byrån dela erfarenheter och allmän information med sådana unionsinstitutioner, -organ och -byråer som arbetar med nät- och informationssäkerhet. Byrån bör bidra till att fastställa forskningsprioriteringar på unionsnivå om nätens motståndskraft och om nät- och informationssäkerhet och ge berörda forskningsinstitutioner kunskap om näringslivets behov.

(35)

Byrån bör uppmuntra medlemsstaterna och tjänsteleverantörerna att höja sina allmänna säkerhetsstandarder så att alla internetanvändare kan vidta de åtgärder som krävs för att trygga sin egen cybersäkerhet.

(36)

Nät- och informationssäkerhetsproblemen är globala. Det behövs ett tätare internationellt samarbete för att förbättra säkerhetsstandarder, bland annat genom att fastställa gemensamma beteendenormer och uppförandekoder samt informationsutbyten och på så vis främja snabbare internationellt samarbete som svar på och som ett sätt att skapa en gemensam global syn på nät- och informationssäkerhetsfrågor. Därför bör byrån stödja ett starkare unionsdeltagande och samarbete med tredjeländer och internationella organisationer genom att, när så är lämpligt, tillhandahålla nödvändig expertis och nödvändiga analyser till berörda unionsinstitutioner, -organ och -byråer.

(37)

Byrån bör verka i enlighet med subsidiaritetsprincipen, och därvid säkra en lämplig grad av samordning mellan medlemsstaterna när det gäller nät- och informationssäkerhetsfrågor och göra den nationella politiken effektivare, och därmed tillföra ett mervärde, och i enlighet med proportionalitetsprincipen, och inte gå utöver vad som är nödvändigt för att uppnå de mål som fastställs i denna förordning. Byrån bör i utförandet av sina arbetsuppgifter stärka, men inte inkräkta på den behörighet eller förekomma, hindra eller dubblera de relevanta befogenheter och arbetsuppgifter som tillkommer de nationella regleringsmyndigheterna enligt direktiven om elektroniska kommunikationsnät och kommunikationstjänster, Organet för europeiska regleringsmyndigheter för elektronisk kommunikation (Berec) som inrättades genom förordning (EG) nr 1211/2009 (11) och den kommunikationskommitté som avses i direktiv 2002/21/EG, de europeiska standardiseringsorganen, de nationella standardiseringsorganen, den permanenta kommittén enligt direktiv 98/34/EG (12) samt medlemsstaternas oberoende tillsynsmyndigheter enligt direktiv 95/46/EG.

(38)

Vissa principer om byråns förvaltning behöver genomföras för att den ska vara förenlig med det gemensamma uttalande och den gemensamma ansats som den interinstitutionella arbetsgruppen om EU:s decentraliserade byråer enades om i juli 2012 och vars syfte är att effektivisera byråernas verksamhet och förbättra deras resultat.

(39)

Det gemensamma uttalandet och den gemensamma ansatsen bör också på lämpligt sätt återspeglas i byråns arbetsprogram, i utvärderingar av byrån och i byråns rapportering och administration.

(40)

För att byrån ska fungera väl bör kommissionen och medlemsstaterna säkerställa att personer som utses till styrelseledamöter har lämplig yrkesmässig expertis. Medlemsstaterna och kommissionen bör även eftersträva att begränsa omsättningen av deras respektive företrädare i styrelsen i syfte att skapa kontinuitet i dess arbete.

(41)

Det är mycket viktigt att byrån skapar och upprätthåller ett gott rykte i fråga om sitt oberoende, sin integritet och sina höga yrkesstandarder. Styrelsen bör därför anta omfattande bestämmelser som innefattar hela byrån för att förebygga och hantera intressekonflikter.

(42)

Med hänsyn till byråns unika omständigheter och svåra utmaningar bör dess organisation förenklas och stärkas för att säkerställa ökad effektivitet och ändamålsenlighet. Därför bör bland annat en direktion inrättas så att styrelsen kan fokusera på strategiskt viktiga frågor.

(43)

Styrelsen bör utse en räkenskapsförare i enlighet med bestämmelserna i förordning (EG, Euratom) nr 966/2012 (13) (budgetförordningen).

(44)

För att säkerställa att byrån är effektiv bör medlemsstaterna och kommissionen vara företrädda i styrelsen, som bör fastställa den allmänna inriktningen på byråns verksamhet och se till att den utför sina uppgifter i enlighet med denna förordning. Styrelsen bör ha de nödvändiga befogenheterna för att fastställa budgeten och kontrollera att den genomförs, anta lämpliga finansiella bestämmelser, utarbeta klara och tydliga förfaranden för byråns beslutsfattande, anta byråns arbetsprogram, anta sin egen arbetsordning och byråns interna verksamhetsregler, utse en verkställande direktör, besluta om förlängning av dennes mandat efter att ha inhämtat Europaparlamentets synpunkter och besluta om avslutande av dennes mandat. Styrelsen bör inrätta en direktion som kan bistå den i uppgifter som rör administration och budget.

(45)

För att byrån ska fungera väl bör den verkställande direktören utses på grundval av meriter, dokumenterad skicklighet i förvaltning och ledarskap samt kompetens och erfarenheter som rör nät- och informationssäkerhet, och den verkställande direktören bör utföra sina uppgifter på ett sätt som är helt oberoende när det gäller organisationen av byråns interna arbete. Den verkställande direktören bör därför utarbeta ett förslag till arbetsprogram för byrån, efter samråd med kommissionen, och vidta alla åtgärder som är nödvändiga för att säkerställa att byråns arbetsprogram genomförs på rätt sätt. Den verkställande direktören bör utarbeta en årsrapport som föreläggs styrelsen och upprätta ett förslag till beräkning av byråns inkomster och utgifter samt genomföra budgeten.

(46)

Den verkställande direktören bör ha möjlighet att inrätta tillfälliga arbetsgrupper som i synnerhet ska behandla vetenskapliga, tekniska, rättsliga eller socioekonomiska frågor. Vid inrättandet av tillfälliga arbetsgrupper bör den verkställande direktören inhämta synpunkter från och utnyttja sådan relevant extern expertis som krävs för att byrån ska få tillgång till den mest aktuella informationen om säkerhetsproblem i det föränderliga informationssamhället. Den verkställande direktören bör se till att de tillfälliga arbetsgruppernas medlemmar väljs med utgångspunkt i högsta möjliga standard när det gäller expertkunskaper, med beaktande av att det, utifrån de specifika frågor som berörs, ska finnas en representativ balans mellan medlemsstaternas förvaltningar, unionens institutioner och den privata sektorn, inklusive branschen, användare och akademiska experter på nät- och informationssäkerhet. Den verkställande direktören bör, om det är lämpligt, kunna bjuda in enskilda experter som har erkänd kompetens på det relevanta området för att delta i arbetsgruppens verksamhet, från fall till fall. Deras utgifter bör bekostas av byrån i enlighet med dess interna regler och bestämmelser som antagits enligt budgetförordningen.

(47)

Byrån bör ha en ständig intressentgrupp som rådgivande organ, för att säkerställa en regelbunden dialog med den privata sektorn, konsumentorganisationer och andra berörda intressenter. Den ständiga intressentgruppen, som inrättas av styrelsen på förslag av den verkställande direktören, bör koncentrera sig på frågor som är relevanta för intressenter och uppmärksamma byrån på dem. Den verkställande direktören bör, vid behov och i enlighet med mötenas föredragningslista, kunna bjuda in företrädare för Europaparlamentet och andra berörda organ att delta i gruppens möten.

(48)

Eftersom det finns en bred representation av intressenter i den ständiga intressentgruppen, och gruppen särskilt ska rådfrågas i samband med utkastet till arbetsprogram, behöver det inte längre föreskrivas att intressenterna ska företrädas i styrelsen.

(49)

Byrån bör tillämpa relevanta unionsbestämmelser om allmänhetens tillgång till handlingar enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 1049/2001 (14). De uppgifter som byrån behandlar för sin interna verksamhet och den information den behandlar för att utföra sina uppgifter bör omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (15).

(50)

Byrån bör efterleva de bestämmelser som gäller för unionens institutioner och den nationella lagstiftning som rör hantering av känsliga handlingar.

(51)

För att garantera byråns fulla oberoende och självständighet och ge den möjlighet att utföra kompletterande och nya uppgifter, också oförutsedda uppgifter i en krissituation, bör den ges en tillräcklig och egen budget där intäkterna främst består av ett bidrag från unionen och bidrag från tredjeländer som deltar i byråns arbete. Huvuddelen av byråns personal bör vara direkt delaktig i det operativa genomförandet av byråns mandat. Värdmedlemsstaten, eller varje annan medlemsstat, bör ha rätt att lämna frivilliga bidrag till byråns intäkter. Unionens budgetförfarande bör även i fortsättningen tillämpas på de bidrag som belastar Europeiska unionens allmänna budget. Dessutom bör Europeiska revisionsrätten granska byråns räkenskaper för att säkerställa insyn och ansvarighet.

(52)

Med hänsyn till den kontinuerliga förändringen av hotbilden och utvecklingen inom unionens politik för nät- och informationssäkerhet och för att anpassa sig till den fleråriga budgetramen bör byråns mandat fastställas till en begränsad period av sju år med möjlighet till en förlängning av varaktigheten.

(53)

Byråns verksamhet bör utvärderas på ett oberoende sätt. Utvärderingen bör beakta byråns effektivitet i fråga om måluppfyllelse, dess arbetsmetoder och relevansen i dess uppgifter, för att fastställa om byråns mål fortfarande är giltiga och, på grundval av detta, om och för hur lång tid dess mandat bör förlängas ytterligare.

(54)

Om kommissionen mot slutet av byråns mandat inte har lagt fram något förslag om förlängning av mandatet bör byrån och kommissionen vidta lämpliga åtgärder, framför allt med avseende på frågor som rör personalens kontrakt och budgetarrangemang.

(55)

Eftersom målet för denna förordning, nämligen att inrätta en europeisk byrå för nät- och informationssäkerhet för att bidra till en hög nivå på nät- och informationssäkerhet i unionen, öka medvetenheten om dessa frågor och utveckla och främja en kultur av nät- och informationssäkerhet i samhället till gagn för medborgarna, konsumenterna, företagen och den offentliga sektorns organisationer i unionen och på det sättet bidra till att den inre marknaden upprättas och fungerar väl, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och de därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går denna förordning inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(56)

Förordning (EG) nr 460/2004 bör upphävas.

(57)

Europeiska datatillsynsmannens har hörts i enlighet med artikel 28.2 i förordning (EG) nr 45/2001 och antog sitt yttrande den 20 december 2010 (16).

a)

Stödja utvecklingen av unionens politik och unionsrätten genom att

b)

Stödja kapacitetsuppbyggnad genom att

c)

Stödja frivilligt samarbete bland behöriga offentliga organ och mellan intressenter, inklusive universitet och forskningscentrum i unionen, samt stödja åtgärder för att öka medvetenheten, bland annat genom att

d)

Stödja forskning och utveckling och standardisering genom att

e)

Samarbeta med unionens institutioner, organ och byråer, däribland sådana som arbetar med it-brottslighet samt integritets- och personuppgiftsskydd, för att ta itu med gemensamma problem, bland annat genom att

f)

Bidra till unionens insatser för att samarbeta med tredjeländer och internationella organisationer för att främja internationellt samarbete om nät- och informationssäkerhetsfrågor, bland annat genom att

a)

en styrelse,

b)

en verkställande direktör och personal, och

c)

en ständig intressentgrupp.

a)

den dagliga ledningen av byrån,

b)

genomförande av styrelsens beslut,

c)

förberedande av det årliga arbetsprogrammet och det fleråriga arbetsprogrammet efter samråd med styrelsen, samt framläggande av dessa för styrelsen efter samråd med kommissionen,

d)

genomförande av det årliga arbetsprogrammet och det fleråriga arbetsprogrammet, samt rapportering till styrelsen om genomförandet,

e)

förberedande av årsrapporten om byråns verksamhet och framläggande av den för styrelsen för godkännande,

f)

förberedande av en handlingsplan för uppföljning av slutsatserna från efterhandsutvärderingarna, samt rapportering vartannat år till kommissionen om de framsteg som gjorts,

g)

skyddet av unionens finansiella intressen genom att förebyggande åtgärder vidtas mot bedrägeri, korruption och annan olaglig verksamhet, med hjälp av effektiva kontroller och, om oegentligheter upptäcks, genom att belopp som felaktigt betalats ut återkrävs, samt, där så är lämpligt, genom effektiva, proportionella och avskräckande administrativa och ekonomiska påföljder,

h)

framtagande av en strategi för bedrägeribekämpning för byrån och framläggande av den för styrelsen för godkännande,

i)

säkerställande av att byrån genomför sin verksamhet i enlighet med användarnas krav, särskilt med avseende på om de tjänster som tillhandahålls fyller deras behov,

j)

utveckling och upprätthållande av kontakter med unionens institutioner, organ och byråer,

k)

utveckling och upprätthållande av kontakter med näringslivet och konsumentorganisationer för att säkerställa en regelbunden dialog med berörda intressenter, och

l)

andra uppgifter som den verkställande direktören tilldelas genom denna förordning.

a)

Europaparlamentet,

b)

rådet,

c)

kommissionen,

d)

behöriga organ utsedda av medlemsstaterna, t.ex. en nationell regleringsmyndighet enligt definitionen i artikel 2 i direktiv 2002/21/EG.

18.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 165/59

(1)

Förhandlingarna om avtal om ekonomiskt partnerskap (nedan kallade avtal) mellan

(2)

Antigua och Barbudas, Samväldet Bahamas, Barbados, Belizes, Republiken Botswanas, Republiken Burundis, Samväldet Dominicas, Dominikanska republikens, Republiken Elfenbenskustens, Republiken Fijis, Republiken Ghanas, Grenadas, Republiken Guyanas, Republiken Haitis, Jamaicas, Republiken Kameruns, Republiken Kenyas, Unionen Komorernas, Konungariket Lesothos, Republiken Madagaskars, Republiken Mauritius, Republiken Moçambiques, Republiken Namibias, Den oberoende staten Papua Nya Guineas, Republiken Rwandas, Saint Kitts och Nevis, Saint Lucias, Saint Vincent och Grenadinernas, Republiken Seychellernas, Republiken Surinams, Konungariket Swazilands, Förenade republiken Tanzanias, Republiken Trinidad och Tobagos, Republiken Ugandas, Republiken Zambias och Republiken Zimbabwes slutförande av förhandlingarna om avtalen gjorde att dessa länder kunde föras in i bilaga I till rådets förordning (EG) nr 1528/2007 av den 20 december 2007 om tillämpning av de ordningar som ska tillämpas på produkter med ursprung i vissa stater som ingår i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet (AVS) enligt avtal om att sluta ekonomiska partnerskapsavtal eller som leder till att sådana partnerskapsavtal sluts (2).

(3)

Republiken Botswana, Republiken Burundi, Republiken Elfenbenskusten, Republiken Fiji, Republiken Ghana, Republiken Haiti, Republiken Kamerun, Republiken Kenya, Unionen Komorerna, Konungariket Lesotho, Republiken Moçambique, Republiken Namibia, Republiken Rwanda, Konungariket Swaziland, Förenade republiken Tanzania, Republiken Uganda och Republiken Zambia har inte vidtagit nödvändiga åtgärder för att ratificera respektive avtal.

(4)

Följaktligen, i enlighet med artikel 2.3, särskilt led b, i förordning (EG) nr 1528/2007, bör bilaga I till den förordningen ändras så att de länderna stryks från den bilagan.

(5)

I syfte att se till att dessa länder snabbt kan återinföras i bilaga I till förordning (EG) nr 1528/2007, i väntan på avtalens ikraftträdande, så snart de vidtagit nödvändiga åtgärder för att ratificera respektive avtal, bör befogenheten att anta akter i enlighet med artikel 290 i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt delegeras till kommissionen med avseende på återinförande av de länder som stryks från bilaga I till förordning (EG) nr 1528/2007 enligt den här förordningen. Det är av särskild betydelse att kommissionen genomför lämpliga samråd under sitt förberedande arbete, inklusive på expertnivå. När kommissionen förbereder och utarbetar delegerade akter bör den se till att relevanta handlingar översänds samtidigt till Europaparlamentet och rådet och att detta sker så snabbt som möjligt och på lämpligt sätt.

1.

Följande artiklar ska införas:

”Artikel 2a

Delegering av befogenhet

Kommissionen ska ges befogenhet att anta delegerade akter enligt artikel 2b för att ändra bilaga I till den här förordningen genom att återinföra de regioner eller stater i gruppen av stater i Afrika, Västindien och Stillahavsområdet som enligt Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 527/2013 (3) strukits från bilaga I och som därefter vidtagit nödvändiga åtgärder för att ratificera sina respektive avtal efter det att de strukits från den bilagan.

Artikel 2b

Utövande av delegering

1.   Befogenheten att anta delegerade akter ges till kommissionen med förbehåll för de villkor som anges i denna artikel.

2.   Den befogenhet att anta delegerade akter som avses i artikel 2a ska ges till kommissionen för en period av fem år från och med den 21 juni 2013. Kommissionen ska utarbeta en rapport om delegeringen av befogenhet senast nio månader före utgången av perioden av fem år. Delegeringen av befogenhet ska genom tyst medgivande förlängas med perioder av samma längd, såvida inte Europaparlamentet eller rådet motsätter sig en sådan förlängning senast tre månader före utgången av perioden i fråga.

3.   Den delegering av befogenhet som avses i artikel 2a får när som helst återkallas av Europaparlamentet eller rådet. Ett beslut om återkallelse innebär att delegeringen av den befogenhet som anges i beslutet upphör att gälla. Beslutet får verkan dagen efter det att det offentliggörs i Europeiska unionens officiella tidning, eller vid ett senare i beslutet angivet datum. Det påverkar inte giltigheten av delegerade akter som redan har trätt i kraft.

4.   Så snart kommissionen antar en delegerad akt ska den samtidigt delge Europaparlamentet och rådet denna.

5.   En delegerad akt som antas enligt artikel 2a ska träda i kraft endast om varken Europaparlamentet eller rådet har gjort invändningar mot den delegerade akten inom en period av två månader från den dag då akten delgavs Europaparlamentet och rådet, eller om både Europaparlamentet och rådet, före utgången av den perioden, har underrättat kommissionen om att de inte kommer att invända. Denna period ska förlängas med två månader på Europaparlamentets eller rådets initiativ.

2.

Bilaga I ska ersättas med texten i bilagan till den här förordningen.

18.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 165/62

(1)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 450/2008 av den 23 april 2008 om fastställande av en tullkodex för gemenskapen (Moderniserad tullkodex) (3) är avsedd att ersätta rådets förordning (EEG) nr 2913/92 av den 12 oktober 1992 om inrättandet av en tullkodex för gemenskapen (4). Förordning (EG) nr 450/2008 trädde i kraft den 24 juni 2008, men ska, i enlighet med dess artikel 188.2, tillämpas först när genomförandebestämmelserna blir tillämpliga, och senast den 24 juni 2013.

(2)

Den 20 februari 2012 överlämnade kommissionen till Europaparlamentet och rådet ett förslag till förordning om fastställande av en tullkodex för unionen, i form av en omarbetning av förordning (EG) nr 450/2008, i syfte att ersätta förordningen före dess sista tillämpningsdatum, d.v.s. den 24 juni 2013. Det är emellertid inte möjligt att slutföra det ordinarie lagstiftningsförfarandet på ett sådant sätt att förslaget till förordning kan antas och träda i kraft före det datumet. Om inga korrigerande lagstiftningsåtgärder vidtas kommer förordning (EG) nr 450/2008 följaktligen att börja gälla den 24 juni 2013 och förordning (EEG) nr 2913/92 kommer att upphöra att gälla. Detta skulle skapa rättsosäkerhet om vilken tullagstiftning som faktiskt gäller från och med det datumet och det skulle inte vara möjligt att sörja för en omfattande och konsekvent rättslig unionsram för tullfrågor i väntan på att förslaget till förordning antas.

(3)

För att förhindra sådana allvarliga problem med unionens tullagstiftning och för att ge Europaparlamentet och rådet tillräckligt med tid för att slutföra processen för antagande av omarbetningen av en tullkodex för unionen bör sista tillämpningsdagen för förordning (EG) nr 450/2008 enligt dess artikel 188.2 andra stycket skjutas fram. Det nya tillämpningsdatum som anses lämpligt är den 1 november 2013.

(4)

Med tanke på frågans brådskande karaktär bör ett undantag från den åttaveckorsperiod som avses i artikel 4 i protokoll nr 1 om de nationella parlamentens roll i Europeiska unionen, som är fogat till fördraget om Europeiska unionen, fördraget om Europeiska unionens funktionssätt och fördraget om upprättandet av Europeiska atomenergigemenskapen, tillämpas.

(5)

Förordning (EG) nr 450/2008 bör därför ändras i enlighet med detta.

18.6.2013   

SV

Europeiska unionens officiella tidning

L 165/63

(1)

Enligt artikel 169.1 och 169.2 a i fördraget om Europeiska unionens funktionssätt (EUF-fördraget) ska unionen bidra till att en hög konsumentskyddsnivå uppnås genom åtgärder som beslutas i enlighet med artikel 114 i EUF-fördraget. Enligt artikel 38 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna ska en hög nivå i fråga om konsumentskydd tryggas i unionens politik.

(2)

Enligt artikel 26.2 i EUF-fördraget ska den inre marknaden omfatta ett område utan inre gränser, där fri rörlighet för varor och tjänster säkerställs. Den inre marknaden bör ge konsumenterna ett mervärde i form av högre kvalitet, större variation, rimliga priser och höga säkerhetsstandarder för varor och tjänster, vilket bör främja en hög konsumentskyddsnivå.

(3)

Fragmenteringen av den inre marknaden inverkar negativt på konkurrenskraften, tillväxten och sysselsättningsskapandet inom unionen. Att avlägsna direkta och indirekta hinder för en välfungerande inre marknad och att öka medborgarnas förtroende är avgörande för fullbordandet av den inre marknaden.

(4)

Att säkerställa tillgång till enkla, effektiva, snabba och billiga sätt att lösa nationella och gränsöverskridande tvister som uppstår till följd av köpe- eller tjänsteavtal bör gynna konsumenterna och därmed öka deras förtroende för marknaden. Denna tillgång bör omfatta såväl onlinehandel som offlinehandel och är särskilt viktig när konsumenterna handlar över gränserna.

(5)

Alternativ tvistlösning erbjuder en enkel, snabb och billig lösning utanför domstol av tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Alternativ tvistlösning är dock ännu inte tillräckligt och konsekvent utvecklad i unionen. Det är beklagligt att alternativa tvistlösningsmekanismer, trots kommissionens rekommendationer 98/257/EG av den 30 mars 1998 om principer som ska tillämpas på de instanser som är ansvariga för förfaranden för reglering av konsumenttvister utanför domstol (3) och 2001/310/EG av den 4 april 2001 om principer som ska tillämpas på extrajudiciella organ som deltar i reglering av konsumenttvister som görs upp i godo (4), för närvarande inte har införts korrekt och inte fungerar tillfredsställande i alla geografiska områden och näringslivssektorer i unionen. Konsumenterna och näringsidkarna känner fortfarande inte till de alternativa tvistlösningsmekanismer som finns och endast en liten andel av medborgarna vet hur man inger ett klagomål till ett alternativt tvistlösningsorgan. I de fall där alternativa tvistlösningsförfaranden finns tillgängliga, varierar kvalitetsnivån avsevärt i medlemsstaterna och gränsöverskridande tvister hanteras inte alltid effektivt av alternativa tvistlösningsorgan.

(6)

Olikheterna i tillgången till, kvaliteten på och medvetenheten om alternativ tvistlösning utgör ett hinder för den inre marknaden och är ett av skälen till att många konsumenter avstår från handel över gränserna och inte har förtroende för att eventuella tvister med näringsidkare kan lösas lätt, snabbt och billigt. Av samma skäl kan näringsidkare avstå från att sälja till konsumenter i andra medlemsstater, där det inte finns tillräcklig tillgång till alternativa tvistlösningsförfaranden av hög kvalitet. Dessutom hamnar näringsidkare som är etablerade i en medlemsstat där det inte finns tillräcklig tillgång till alternativa tvistlösningsförfaranden av hög kvalitet i ett konkurrensunderläge gentemot näringsidkare som har tillgång till sådana förfaranden och därför kan lösa konsumenttvister snabbare och billigare.

(7)

För att konsumenter fullt ut ska kunna utnyttja den inre marknadens potential, bör alternativ tvistlösning vara tillgänglig för alla typer av nationella och gränsöverskridande tvister som omfattas av detta direktiv, varvid de alternativa tvistlösningsförfarandena bör uppfylla konsekventa kvalitetskrav, som är tillämpliga inom hela unionen, och konsumenterna och näringsidkarna bör känna till att dessa förfaranden existerar. På grund av den ökade gränsöverskridande handeln och rörligheten för personer, är det också viktigt att de alternativa tvistlösningsorganen hanterar gränsöverskridande tvister på ett effektivt sätt.

(8)

Som Europaparlamentet förespråkar i sin resolution av den 25 oktober 2011 om alternativ tvistlösning i civil-, handels- och familjerättsliga ärenden och i sin resolution av den 20 maj 2010 om förverkligandet av en inre marknad för konsumenter och medborgare, bör alla helhetsstrategier för den inre marknaden som gynnar medborgarna prioritera utvecklingen av enkla, ekonomiskt överkomliga, snabba och tillgängliga tvistlösningssystem.

(9)

I sitt meddelande av den 13 april 2011”Inremarknadsakten – Tolv åtgärder för att stimulera tillväxten och stärka förtroendet för inre marknaden – Gemensamma insatser för att skapa ny tillväxt” har kommissionen angett lagstiftning om alternativ tvistlösning som även omfattar elektronisk handel (e-handel) som en av de tolv åtgärderna för att stimulera tillväxten, stärka förtroendet för och göra framsteg mot fullbordande av den inre marknaden.

(10)

I sina slutsatser av den 24-25 mars och den 23 oktober 2011 uppmanade Europeiska rådet Europaparlamentet och rådet att före utgången av 2012 anta en första uppsättning prioriterade åtgärder, så att den inre marknaden ges ny stimulans. I sina slutsatser av den 30 maj 2011 om prioriteringarna för nylanseringen av den inre marknaden betonade Europeiska unionens råd dessutom vikten av e-handel och ansåg att systemen för alternativ tvistlösning för konsumenter kan ge billig, enkel och snabb tvistlösning för såväl konsumenter som näringsidkare. Ett framgångsrikt genomförande av dessa system kräver ett beslutsamt politiskt åtagande och stöd från alla aktörer, utan att det äventyrar ett rimligt pris samt öppenhet, flexibilitet, snabbhet och kvalitet för de beslut som fattas av de alternativa tvistlösningsorgan som omfattas av detta direktiv.

(11)

Med tanke på den ökade betydelsen av e-handel och i synnerhet gränsöverskridande handel som en bärande del av unionens ekonomiska verksamhet, är det nödvändigt med en välfungerande infrastruktur för alternativ tvistlösning vid konsumenttvister och en verkligt integrerad ram för tvistlösning online för avtalstvister som uppstår vid online-transaktioner, om målet i inremarknadsakten att öka medborgarnas förtroende för den inre marknaden ska nås.

(12)

Detta direktiv och Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 524/2013 av den 21 maj 2013 om tvistlösning online vid konsumenttvister (5) är två sammankopplade och kompletterande förslag. I förordning (EU) nr 524/2013 föreskrivs inrättandet av en plattform för tvistlösning online som erbjuder en gemensam kontaktpunkt för tvistlösning online utanför domstol för konsumenterna och näringsidkarna genom alternativa tvistlösningsorgan som är kopplade till plattformen och erbjuder alternativ tvistlösning genom alternativa tvistlösningsförfaranden av hög kvalitet. Tillgången till alternativa tvistlösningsorgan av hög kvalitet inom hela unionen är sålunda en förutsättning för att plattformen för att tvistlösning online ska fungera väl.

(13)

Detta direktiv bör inte gälla för icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse. Icke-ekonomiska tjänster är tjänster som inte utförs av ekonomiska skäl. Följaktligen bör detta direktiv inte omfatta icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse som utan betalning utförs av staten eller för statens räkning, oberoende av den rättsliga form genom vilken dessa tjänster tillhandahålls.

(14)

Detta direktiv bör inte tillämpas på hälso- och sjukvårdstjänster enligt definitionen i artikel 3 a i Europaparlamentets och rådets direktiv 2011/24/EU av den 9 mars 2011 om tillämpningen av patienträttigheter vid gränsöverskridande hälso- och sjukvård (6).

(15)

Att inom unionen utveckla välfungerande alternativ tvistlösning är nödvändigt för att stärka konsumenternas förtroende för den inre marknaden, inklusive e-handeln, och för att förverkliga potentialen hos och möjligheterna till gränsöverskridande handel och e-handel. Denna utveckling bör bygga på befintliga alternativa tvistlösningsförfaranden i medlemsstaterna och respektera dessas rättsliga traditioner. Såväl befintliga som nyinrättade välfungerande tvistlösningsorgan som uppfyller de kvalitetskrav som anges i detta direktiv bör anses utgöra ”alternativa tvistlösningsorgan” i den mening som avses i detta direktiv. Spridningen av alternativ tvistlösning kan dessutom visa sig viktig i de medlemsstater där det finns ett stort antal oavgjorda tvister vid domstolar, eftersom denna eftersläpning hindrar unionsmedborgare från att utöva sin rätt till en rättvis rättegång inom rimlig tid.

(16)

Detta direktiv bör gälla för tvister mellan konsumenter och näringsidkare om avtalsförpliktelser som härrör från köpeavtal eller avtal om tillhandahållande av tjänster, såväl online som offline, inom alla näringsgrenar utom de undantagna grenarna. Detta bör inbegripa tvister som uppstår till följd av försäljning eller tillhandahållande av digitalt innehåll mot betalning. Direktivet bör gälla för konsumenters klagomål mot näringsidkare. Det bör inte gälla för näringsidkares klagomål mot konsumenter eller tvister mellan näringsidkare. Det bör dock inte hindra medlemsstaterna från att anta eller bibehålla bestämmelser om förfaranden för lösning av sådana tvister utanför domstol.

(17)

Medlemsstaterna bör tillåtas att bibehålla eller införa nationella bestämmelser för förfaranden som inte omfattas av detta direktiv, såsom interna förfaranden för behandling av klagomål som drivs av näringsidkaren. Sådana interna förfaranden för behandling av klagomål kan utgöra ett effektivt sätt att lösa konsumenttvister i ett tidigt skede.

(18)

Definitionen av konsument bör omfatta fysiska personer som agerar utanför den egna närings- eller yrkesverksamheten. Om avtalet ingås för ändamål som faller delvis inom och delvis utanför en persons egen näringsverksamhet (avtal med dubbla syften) och näringssyftet är så begränsat att det inte dominerar inom ramen för tillhandahållandet, bör dock även denna person anses som konsument.

(19)

Vissa befintliga unionsrättsakter innehåller redan bestämmelser om alternativ tvistlösning. Av rättssäkerhetsskäl bör det föreskrivas att detta direktiv ska ha företräde vid konflikter, om inte någonting annat uttryckligen föreskrivs. I synnerhet bör detta direktiv inte påverka tillämpningen av Europaparlamentets och rådets direktiv 2008/52/EG av den 21 maj 2008 om vissa aspekter på medling på privaträttens område (7) , vilket redan fastställer en ram för medlingssystem på unionsnivå för gränsöverskridande tvister, utan att det direktivets tillämpning på interna medlingssystem hindras. Det här direktivet är avsett att tillämpas övergripande på alla typer av alternativ tvistlösning, inbegripet de alternativa tvistlösningsförfaranden som omfattas av direktiv 2008/52/EG.

(20)

Detta direktiv bör omfatta alla organ som är varaktigt inrättade, erbjuder lösning av tvister mellan en konsument och en näringsidkare genom ett alternativt tvistlösningsförfarande och har förtecknats i enlighet med detta direktiv. Detta direktiv kan, om medlemsstaterna så beslutar, också omfatta tvistlösningsorgan som ålägger lösningar som är bindande för parterna. Ett utomrättsligt förfarande som inrättas specifikt för en enda tvist mellan en konsument och en näringsidkare bör dock inte anses vara ett alternativt tvistlösningsförfarande.

(21)

Det finns stora skillnader mellan de alternativa tvistlösningsförfarandena inom unionen och även inom medlemsstaterna. De kan utgöras av förfaranden där tvistlösningsorganet sammanför parterna i syfte att underlätta en uppgörelse i godo eller förfaranden där tvistlösningsorganet föreslår parterna en lösning eller förfaranden där tvistlösningsorganet ålägger parterna en lösning. De kan också utgöras av en kombination av två eller fler sådana förfaranden. Detta direktiv bör inte påverka formen för de alternativa tvistlösningsförfarandena i medlemsstaterna.

(22)

Förfaranden inför tvistlösningsorgan där de fysiska personer som ansvarar för tvistlösningen är anställda eller får någon form av ersättning enbart av näringsidkaren kan sannolikt utsättas för en intressekonflikt. Dessa förfaranden bör därför i princip inte omfattas av detta direktiv, om inte en medlemsstat beslutar att sådana förfaranden kan betraktas som alternativa tvistlösningsförfaranden enligt detta direktiv och under förutsättning att dessa organ fullständigt uppfyller de specifika krav på oberoende och opartiskhet som anges i detta direktiv. Alternativa tvistlösningsorgan som erbjuder tvistlösning genom sådana förfaranden bör bli föremål för regelbunden utvärdering avseende respekten för de kvalitetskrav som anges i detta direktiv, inklusive de specifika ytterligare krav som säkerställer deras oberoende.

(23)

Detta direktiv bör inte gälla för förfaranden inför sådana system för behandling av konsumentklagomål som drivs av näringsidkaren eller för direkta förhandlingar mellan parterna. Det bör inte heller gälla för försök av en domare att avgöra en tvist under ett rättsligt förfarande rörande tvisten i fråga.

(24)

Medlemsstaterna bör se till att tvister som omfattas av detta direktiv kan hänskjutas till ett alternativt tvistlösningsorgan som följer kraven i detta direktiv och har förtecknats i enlighet med det. Medlemsstaterna bör kunna fullgöra denna skyldighet genom att bygga på befintliga välfungerande alternativa tvistlösningsorgan och vid behov anpassa deras tillämpningsområde eller genom att besluta om inrättande av nya alternativa tvistlösningsorgan. Detta direktiv bör inte utesluta verksamhet inom medlemsstaternas befintliga tvistlösningsorgan inom ramen för nationella konsumentskyddsmyndigheter, där statstjänstemän har ansvaret för tvistlösning. Statstjänstemän bör betraktas som företrädare för både konsumenternas och näringsidkarnas intressen. Detta direktiv bör inte ålägga medlemsstaterna att inrätta ett särskilt alternativt tvistlösningsorgan inom varje detaljhandelssektor. När det är nödvändigt för att säkerställa fullständig sektoriell och geografisk täckning av och tillgång till alternativ tvistlösning, bör medlemsstaterna ha möjlighet att besluta att det ska inrättas ett kompletterande alternativt tvistlösningsorgan som hanterar tvister för vilkas lösning inget specifikt alternativt tvistlösningsorgan är behörigt. Kompletterande alternativa tvistlösningsorgan är avsedda att skydda konsumenter och näringsidkare genom att se till att det inte finns några luckor i tillgången till ett alternativt tvistlösningsorgan.

(25)

Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla eller införa sådan lagstiftning om förfaranden för lösning av konsumenters avtalstvister utanför domstol som stämmer överens med kraven i detta direktiv. För att säkerställa att de alternativa tvistlösningsorganen kan fungera effektivt, bör dessa enheter dessutom ha möjlighet att, i enlighet med lagstiftningen i den medlemsstat där de är inrättade, bibehålla eller införa förfaranderegler som under särskilda omständigheter tillåter dem att avstå från att hantera tvister, exempelvis när en tvist är för komplex och därför bättre kan lösas inför domstol. Det bör dock inte vara tillåtet att förfaranderegler, som tillåter alternativa tvistlösningsorgan att avstå från att hantera en tvist, väsentligt försämrar konsumenternas tillgång till alternativa tvistlösningsförfaranden, inklusive vid gränsöverskridande tvister. Därför bör medlemsstaterna, när de fastställer ett tröskelbelopp, alltid beakta att tvistens reella värde kan variera mellan medlemsstaterna och att fastställande av ett oproportionellt högt tröskelbelopp i en medlemsstat skulle kunna försämra tillgången till alternativa tvistlösningsförfaranden för konsumenter från andra medlemsstater. Det bör inte åläggas medlemsstaterna att säkerställa att konsumenten kan lämna in sitt klagomål till ett annat alternativt tvistlösningsorgan, när det alternativa tvistlösningsorgan för vilket klagomålet först lades fram har avvisat det på grund av sina förfaranderegler. I sådana fall bör medlemsstaterna anses ha uppfyllt sina skyldigheter att säkerställa fullständig täckning av alternativa tvistlösningsorgan.

(26)

Detta direktiv bör göra det möjligt för näringsidkare som är etablerade i en medlemsstat att omfattas av ett alternativt tvistlösningsorgan som är etablerat i en annan medlemsstat. För att förbättra den geografiska täckningen och konsumenternas tillgång till alternativ tvistlösning i hela unionen bör medlemsstaterna ha möjlighet att besluta att använda alternativa tvistlösningsorgan som är etablerade i en annan medlemsstat eller regionala, gränsöverskridande eller paneuropeiska tvistlösningsorgan, om näringsidkare i olika medlemsstater omfattas av samma alternativa tvistlösningsorgan. Anlitande av alternativa tvistlösningsorgan som är etablerade i en annan medlemsstat eller av gränsöverskridande eller paneuropeiska alternativa tvistlösningsorgan bör emellertid inte påverka medlemsstaternas ansvar för att säkerställa fullständig täckning samt tillgång till alternativa tvistlösningsorgan.

(27)

Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från att bibehålla eller införa alternativa tvistlösningsförfaranden för gemensam hantering av identiska eller liknande tvister mellan en näringsidkare och flera konsumenter. Utförliga konsekvensbedömningar bör göras av kollektiv reglering av tvister utanför domstol innan sådan reglering föreslås på unionsnivå. Förekomsten av ett effektivt system för kollektiv talan och en smidig tillgång till alternativ tvistlösning bör komplettera varandra och förfarandena bör inte utesluta varandra.

(28)

Behandlingen av information om tvister som omfattas av detta direktiv bör överensstämma med reglerna för skydd av personuppgifter i de av medlemsstaternas lagar och andra författningar som har antagits i enlighet med Europaparlamentets och rådets direktiv 95/46/EG av den 24 oktober 1995 om skydd för enskilda personer med avseende på behandling av personuppgifter och om det fria flödet av sådana uppgifter (8).

(29)

Sekretess och integritet bör respekteras vid alla tidpunkter under det alternativa tvistlösningsförfarandet. Medlemsstaterna bör uppmuntras att skydda sekretessen i alternativa tvistlösningsförfaranden i senare civil- eller handelsrättsliga domstols- eller skiljeförfaranden.

(30)

Medlemsstaterna bör trots detta se till att alternativa tvistlösningsorgan offentliggör systematiska eller betydande problem som ofta förekommer och leder till tvister mellan konsumenter och näringsidkare. Den information som lämnas i detta hänseende skulle kunna åtföljas av rekommendationer om hur sådana problem kan undvikas eller lösas i framtiden, för att höja näringsidkarnas standarder och underlätta utbytet av information och bästa praxis.

(31)

Medlemsstaterna bör se till att alternativa tvistlösningsorgan löser tvister på ett rättvist, praktiskt och proportionellt sätt för såväl konsumenten som näringsidkaren, med utgångspunkt i en objektiv bedömning av de omständigheter under vilka klagomålet har lämnats in och med vederbörligt beaktande av parternas rättigheter.

(32)

De alternativa tvistlösningsorganens oberoende och integritet är avgörande för att unionsmedborgarna ska kunna lita på att de alternativa tvistlösningsmekanismerna kommer att erbjuda dem en rättvis och oberoende lösning. Den fysiska person eller det kollegium som ansvarar för den alternativa tvistlösningen bör vara oberoende av alla som kan ha ett intresse av resultatet och bör inte ha några intressekonflikter som kan hindra henne/honom/det att fatta ett beslut på ett rättvist, opartiskt och oberoende sätt.

(33)

De fysiska personer som ansvarar för den alternativa tvistlösningen bör endast anses vara opartiska om de inte kan utsättas för påtryckningar som skulle kunna påverka deras inställning till tvisten. För att säkerställa att deras agerande är oberoende bör dessa personer också utses för tillräckligt lång tid och inte få instruktioner av någondera parten eller av parternas företrädare.

(34)

För att säkerställa att det inte föreligger någon intressekonflikt bör fysiska personer som ansvarar för alternativ tvistlösning uppge alla omständigheter som kan påverka deras oberoende eller ge upphov till intressekonflikt med någondera parten i den tvist de ombeds lösa. Detta skulle kunna vara ett finansiellt intresse, direkt eller indirekt, av resultatet av det alternativa tvistlösningsförfarandet eller en relation av personlig eller affärsmässig art med en eller flera av parterna under tre år innan ämbetet tillträddes, inbegripet att personen i något annat syfte än alternativ tvistlösning har agerat för en eller flera av parterna, för en yrkesorganisation eller näringslivsorganisation i vilken en av parterna är medlem eller för en annan medlem i en sådan organisation eller sammanslutning.

(35)

Det är särskilt nödvändigt att se till att sådana påtryckningar inte förekommer när de fysiska personer som ansvarar för den alternativa tvistlösningen är anställda av eller får någon annan form av ersättning av näringsidkaren. Det bör därför införas specifika krav för de fall där medlemsstaterna beslutar att tillåta att tvistlösningsförfaranden i sådana fall betraktas som alternativa tvistlösningsförfaranden enligt detta direktiv. När fysiska personer som ansvarar för alternativ tvistlösning är anställda av eller får någon form ersättning enbart av en yrkesorganisation eller näringslivorganisation i vilken näringsidkaren är medlem, bör de ha en separat och särskilt öronmärkt budget som är tillräcklig för att de ska kunna utföra sina uppgifter.

(36)

För att alternativ tvistlösning ska bli framgångsrik, särskilt för att säkerställa det nödvändiga förtroendet för de alternativa tvistlösningsförfarandena, är det nödvändigt att de fysiska personer som ansvarar för den alternativa tvistlösningen innehar nödvändig sakkunskap, inbegripet allmän kännedom om lagen. I synnerhet bör dessa personer ha tillräckliga allmänna kunskaper om juridiska frågor för att förstå tvistens rättsliga konsekvenser, utan att de därför behöver ha yrkesmässiga juridiska kvalifikationer.

(37)

Möjligheten att tillämpa vissa kvalitetsprinciper på alternativa tvistlösningsförfaranden ökar såväl konsumenternas som näringsidkarnas förtroende för sådana förfaranden. Sådana kvalitetsprinciper utvecklades för första gången på unionsnivå i rekommendationerna 98/257/EG och 2001/310/EG. Genom att göra vissa av de principer som fastställs i dessa rekommendationer från kommissionen bindande, fastställer detta direktiv en uppsättning kvalitetskrav som är tillämpliga på alla alternativa tvistlösningsförfaranden som genomförs av ett alternativt tvistlösningsorgan som har anmälts till kommissionen.

(38)

Detta direktiv bör fastställa kvalitetskrav för alternativa tvistlösningsorgan, vilka bör säkerställa samma nivå vad gäller skydd och rättigheter för konsumenterna vid såväl inhemska som gränsöverskridande tvister. Detta direktiv bör inte hindra medlemsstaterna från att anta eller bibehålla mer långtgående bestämmelser än vad som föreskrivs i detta direktiv.

(39)

De alternativa tvistlösningsorganen bör vara tillgängliga och transparenta. För att trygga alternativa tvistlösningsorgans och alternativa tvistlösningsförfarandens transparens måste parterna få den tydliga och tillgängliga information de behöver för att fatta ett välgrundat beslut, innan de inleder ett alternativt tvistlösningsförfarande. Tillhandahållande av sådan information till näringsidkare bör inte krävas när deras medverkan i alternativa tvistlösningsförfaranden är obligatorisk enligt nationell rätt.

(40)

Ett välfungerande alternativt tvistlösningsorgan bör genomföra tvistlösningsförfaranden online och offline snabbt, och göra resultatet av det alternativa tvistlösningsförfarandet tillgängligt inom en tidsfrist på 90 kalenderdagar från och med den dag då det alternativa tvistlösningsorganet mottar den fullständiga klagomålsakten, inklusive alla relevanta handlingar rörande klagomålet. Det alternativa tvistlösningsorgan som har tagit emot ett klagomål bör underrätta parterna om det efter att ha tagit emot alla de handlingar som är nödvändiga för att genomföra det alternativa tvistlösningsförfarandet. I vissa undantagsfall av synnerligen komplex art, inbegripet fall där en av parterna av berättigade skäl är förhindrad att delta i det alternativa tvistlösningsförfarandet, bör alternativa tvistlösningsorgan kunna förlänga tidsfristen för att utreda fallet i fråga. Parterna bör informeras om sådana förlängningar samt om ungefär hur lång tid det förväntas ta att lösa tvisten.

(41)

Alternativa tvistlösningsförfaranden bör helst vara kostnadsfria för konsumenterna. Om kostnader tillämpas, bör det alternativa tvistlösningsförfarandet vara åtkomligt, attraktivt och billigt för konsumenterna. Av denna anledning bör kostnaderna inte överstiga en nominell avgift.

(42)

Alternativa tvistlösningsförfaranden bör vara rättvisa, så att parterna i en tvist till fullo är medvetna om sina rättigheter och om följderna av sina val inom ramen för ett sådant förfarande. De alternativa tvistlösningsorganen bör informera konsumenterna om deras rättigheter, innan de godtar eller rättar sig efter en föreslagen lösning. Båda parterna bör också kunna lämna information och bevis utan att närvara fysiskt.

(43)

En överenskommelse mellan en konsument och en näringsidkare om att lämna in klagomål till ett alternativt tvistlösningsorgan bör inte vara bindande för konsumenten, om den ingicks innan tvisten uppstod och den innebär att konsumenten fråntas sin rätt att väcka talan inför domstol för att reglera tvisten. Vid alternativa tvistlösningsförfaranden som syftar till att lösa en tvist genom att ålägga parterna en lösning, bör dessutom den ålagda lösningen endast vara bindande för parterna om de informerades om dess bindande karaktär i förväg och uttryckligen godtog denna. Särskilt godtagande från näringsidkarens sida bör inte krävas om nationella regler fastställer att sådana lösningar är bindande för näringsidkare.

(44)

I alternativa tvistlösningsförfaranden som har som syfte att lösa tvister genom att ålägga konsumenten en lösning i en situation där det inte föreligger någon lagkonflikt bör den ålagda lösningen inte leda till att konsumenten fråntas det skydd som denne har enligt regler som inte kan avtalas bort enligt lagen i den medlemsstat där konsumenten och näringsidkaren har sin hemvist. I en situation där det inte föreligger någon lagkonflikt och där den lag som är tillämplig på köpe- eller tjänsteavtalet ska fastställas enligt artikel 6.1 och 6.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 593/2008 av den 17 juni 2008 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (Rom I) (9) bör den lösning som åläggs av det alternativa tvistlösningsorganet inte leda till att konsumenten fråntas det skydd som denne har enligt regler som inte kan avtalas bort enligt lagen i den medlemsstat där denne har sin hemvist. I en situation där det inte föreligger någon lagkonflikt och där den lag som är tillämplig på köpe- eller tjänsteavtalet ska fastställas enligt artikel 5.1–5.3 i konventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser (10) bör den lösning som åläggs av det alternativa tvistlösningsorganet inte leda till att konsumenten fråntas det skydd som denne har enligt regler som inte kan avtalas bort enligt lagen i den medlemsstat där denne har sin hemvist.

(45)

Rätten till ett effektivt rättsmedel och rätten till en rättvis rättegång är grundläggande rättigheter som föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna. Därför bör alternativa tvistlösningsförfaranden inte syfta till att ersätta domstolsförfaranden och bör inte frånta konsumenter eller näringsidkare rätten att söka rättelse inför en domstol. Detta direktiv bör inte hindra parterna från att utöva sin rätt till domstolsprövning. I fall där en tvist inte kunde lösas genom ett visst förfarande för alternativ tvistlösning vars resultat inte är bindande, bör parterna inte därefter hindras från att inleda rättsliga förfaranden rörande tvisten. Medlemsstaterna bör själva få välja lämpliga medel för att uppnå detta mål. De bör ha möjlighet att bland annat föreskriva att talefrister och preskriptionstider inte löper ut under ett alternativt tvistlösningsförfarande.

(46)

För att de alternativa tvistlösningsorganen ska kunna fungera effektivt bör de ha tillräckliga personella, materiella och finansiella resurser till sitt förfogande. Medlemsstaterna bör besluta om en lämplig form av finansiering av alternativa tvistlösningsförfaranden på sina territorier utan att begränsa finansieringen av organ som redan är verksamma. Detta direktiv bör inte påverka frågan huruvida de alternativa tvistlösningsorganen är offentligt eller privat finansierade eller finansierade genom en kombination av offentliga och privata medel. De alternativa tvistlösningsorganen bör emellertid uppmuntras att särskilt överväga privata former av finansiering och att endast använda offentliga medel i enlighet med medlemsstaternas önskemål. Detta direktiv bör inte påverka företags eller yrkesorganisationers eller näringslivsorganisationers möjligheter att finansiera alternativa tvistlösningsorgan.

(47)

När en tvist uppstår måste konsumenterna snabbt kunna fastställa vilka alternativa tvistlösningsorgan som är behöriga att behandla deras klagomål och veta om den berörda näringsidkaren kommer att medverka i ett förfarande inför ett alternativt tvistlösningsorgan. Näringsidkare som åtar sig att använda sig av alternativa tvistlösningsorgan för att lösa tvister med konsumenter bör därför informera konsumenten om adressen till webbplatsen för de alternativa tvistlösningsorgan som de omfattas av. Denna information bör på ett tydligt, klart och lättillgängligt sätt göras tillgänglig på näringsidkarens webbplats, om en sådan finns, och i förekommande fall i de allmänna villkoren för köpe- eller tjänsteavtal mellan näringsidkaren och konsumenten. Näringsidkare bör ha möjlighet att på sina webbplatser och i villkoren för relevanta avtal ta med eventuell ytterligare information om sina interna förfaranden för behandling av klagomål eller om andra sätt att direkt kontakta dem för lösning av tvister med konsumenter utan hänskjutande till ett alternativt tvistlösningsorgan. När en tvist inte kan lösas direkt, bör näringsidkaren på papper eller något annat varaktigt medium ge konsumenten information om relevanta alternativa tvistlösningsorgan och ange om han kommer att anlita dem.

(48)

Skyldigheten för näringsidkare att underrätta konsumenter om de alternativa tvistlösningsorgan dessa näringsidkare omfattas av bör inte påverka tillämpningen av de bestämmelser om information till konsumenter om förfaranden för prövning utanför domstol som ingår i andra unionsrättsakter, vilka bör vara tillämpliga utöver den relevanta informationsskyldighet som föreskrivs i detta direktiv.

(49)

I detta direktiv bör det inte föreskrivas att det ska vara obligatoriskt för näringsidkarna att medverka i alternativa tvistlösningsförfaranden och inte heller att resultatet av förfarandena är bindande för näringsidkarna, när en konsument har lämnat in ett klagomål mot dem. I syfte att se till att konsumenterna har tillgång till prövning och att de inte tvingas avstå från sina anspråk bör emellertid näringsidkarna uppmuntras att i möjligaste mån medverka i alternativa tvistlösningsförfaranden. Därför bör detta direktiv inte påverka tillämpningen av nationella bestämmelser som gör näringsidkarnas medverkan i sådana förfaranden obligatorisk eller gör den till föremål för incitament eller sanktioner eller gör resultatet av förfarandena bindande för näringsidkarna, förutsatt att den lagstiftningen inte hindrar parterna från att utöva sin rätt till domstolsprövning, som föreskrivs i artikel 47 i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna.

(50)

För att undvika onödig belastning på de alternativa tvistlösningsorganen bör medlemsstaterna uppmana konsumenter att kontakta näringsidkaren direkt för att försöka lösa problemet bilateralt, innan ett klagomål lämnas in till ett alternativt tvistlösningsorgan. I många fall skulle detta göra det möjligt för konsumenterna att lösa tvister snabbt och i ett tidigt skede.

(51)

Medlemsstaterna bör också engagera företrädare för yrkesorganisationer, näringslivsorganisationer och konsumentorganisationer när system för alternativ tvistlösning utvecklas, i synnerhet i anslutning till principerna om opartiskhet och oberoende.

(52)

Medlemsstaterna bör se till att de alternativa tvistlösningsorganen samarbetar för att lösa gränsöverskridande tvister.

(53)

Nätverk av alternativa tvistlösningsorgan, såsom nätverket för lösning av finansiella tvister (FIN-Net) när det gäller finansiella tjänster, bör stärkas inom unionen. Medlemsstaterna bör uppmuntra alternativa tvistlösningsorgan att bli medlemmar i sådana nätverk.

(54)

Ett nära samarbete mellan alternativa tvistlösningsorgan och nationella myndigheter bör förstärka den faktiska tillämpningen av tillämpning av unionsrättsakter om konsumentskydd. Kommissionen och medlemsstaterna bör underlätta samarbete mellan de alternativa tvistlösningsorganen för att främja utbyte av bästa praxis och teknisk sakkunskap och diskutera eventuella problem som uppstår vid tillämpning av förfarandena för alternativ tvistlösning. Detta samarbete bör stödjas bland annat genom unionens kommande konsumentprogram.

(55)

De alternativa tvistlösningsorganen bör övervakas noga, så att det säkerställs att de fungerar korrekt och effektivt. I detta syfte bör varje medlemsstat utse en behörig myndighet eller behöriga myndigheter, som ska utföra denna uppgift. Kommissionen och de behöriga myndigheterna enligt detta direktiv bör offentliggöra och uppdatera en förteckning över alternativa tvistlösningsorgan som uppfyller kraven i detta direktiv. Medlemsstaterna bör se till att alternativa tvistlösningsorgan, nätverket av europeiska konsumentcentrum och i förekommande fall de organ som har utsetts i enlighet med detta direktiv offentliggör den förteckningen på sina webbplatser genom en länk till kommissionens webbplats och om möjligt på ett varaktigt medium i sina lokaler. Dessutom bör medlemsstaterna uppmuntra relevanta konsumentorganisationer och näringslivsorganisationer att också offentliggöra förteckningen. Medlemsstaterna bör också sörja för tillräcklig spridning av information om vad konsumenter bör göra vid en tvist med en näringsidkare. Dessutom bör de behöriga myndigheterna offentliggöra regelbundna rapporter om utvecklingen av alternativa tvistlösningsorgan och hur de fungerar i deras medlemsstater. De alternativa tvistlösningsorganen bör ge de behöriga myndigheterna specifik information, på vilken rapporterna bör baseras. Medlemsstaterna bör uppmuntra de alternativa tvistlösningsorganen att lämna information i enlighet med kommissionens rekommendation 2010/304/EU av den 12 maj 2010 om användning av en harmoniserad metod för klassificering och rapportering av klagomål och förfrågningar från konsumenter (11).

(56)

Det är nödvändigt att medlemsstaterna fastställer regler om sanktioner för överträdelser av de nationella bestämmelser som antas för att följa detta direktiv och ser till att dessa regler tillämpas. Sanktionerna bör vara effektiva, proportionella och avskräckande.

(57)

Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 2006/2004 av den 27 oktober 2004 om samarbete mellan de nationella tillsynsmyndigheter som ansvarar för konsumentskyddslagstiftningen (förordningen om konsumentskyddssamarbete) (12) bör ändras, så att en hänvisning till detta direktiv införs i bilagan till förordningen i syfte att förstärka det gränsöverskridande samarbetet om tillämpningen av detta direktiv.

(58)

Europaparlamentets och rådets direktiv 2009/22/EG av den 23 april 2009 om förbudsföreläggande för att skydda konsumenternas intressen (13) (direktivet om förbudsföreläggande) bör ändras, så att en hänvisning till detta direktiv införs i bilagan till direktivet i syfte att säkerställa skyddet av de kollektiva konsumentintressen som fastställs i detta direktiv.

(59)

I enlighet med medlemsstaternas och kommissionens gemensamma politiska förklaring om förklarande dokument av den 28 september 2011 (14) har medlemsstaterna åtagit sig att i motiverade fall låta anmälan av införlivandeåtgärder åtföljas av en eller flera förklarande handlingar om förhållandet mellan ett direktivs olika delar och motsvarande delar i de nationella instrumenten för införlivande. För detta direktiv anser lagstiftaren att översändandet av sådana handlingar är motiverat.

(60)

Eftersom målet för detta direktiv, nämligen att bidra till en välfungerande inre marknad, genom att uppnå en hög konsumentskyddsnivå och utan att begränsa konsumenternas tillgång till domstolsprövning, inte i tillräcklig utsträckning kan uppnås av medlemsstaterna och det därför bättre kan uppnås på unionsnivå, kan unionen vidta åtgärder i enlighet med subsidiaritetsprincipen i artikel 5 i fördraget om Europeiska unionen. I enlighet med proportionalitetsprincipen i samma artikel går detta direktiv inte utöver vad som är nödvändigt för att uppnå detta mål.

(61)

Detta direktiv står i överensstämmelse med de grundläggande rättigheter och principer som erkänns särskilt i Europeiska unionens stadga om de grundläggande rättigheterna, i synnerhet artiklarna 7, 8, 38 och 47.

(62)

Europeiska datatillsynsmannen har hörts i enlighet med artikel 28.2 i Europaparlamentets och rådets förordning (EG) nr 45/2001 av den 18 december 2000 om skydd för enskilda då gemenskapsinstitutionerna och gemenskapsorganen behandlar personuppgifter och om den fria rörligheten för sådana uppgifter (15), och avgav ett yttrande den 12 januari 2012 (16).

a)

förfaranden inför tvistlösningsorgan där de fysiska personer som ansvarar för tvistlösningen är anställda eller får ersättning enbart av den enskilda näringsidkaren, om inte medlemsstaterna beslutar att sådana förfaranden får betraktas som alternativa tvistlösningsförfaranden enligt detta direktiv och kraven i kapitel II, under förutsättning att de specifika krav rörande oberoende och opartiskhet som anges i artikel 6.3 är uppfyllda,

b)

förfaranden inför sådana system för behandling av konsumentklagomål som drivs av näringsidkaren,

c)

icke-ekonomiska tjänster av allmänt intresse,

d)

tvister mellan näringsidkare,

e)

direkta förhandlingar mellan konsumenten och näringsidkaren,

f)

försök av en domare att lösa en tvist under ett rättsligt förfarande rörande tvisten i fråga,

g)

förfaranden som inleds av en näringsidkare mot en konsument,

h)

hälso- och sjukvårdstjänster som tillhandahålls patienter av hälso- och sjukvårdsanställda, i syfte att bedöma, bevara eller återupprätta patienternas hälsotillstånd, däribland förskrivning, utlämnande och tillhandahållande av läkemedel och medicintekniska produkter,

i)

offentliga tillhandahållare av vidareutbildning eller högre utbildning.

—

om näringsidkaren är en fysisk person, där denne bedriver sin verksamhet,

—

om näringsidkaren är ett företag eller en annan juridisk person eller en sammanslutning av fysiska eller juridiska personer, där näringsidkaren har sitt säte, sitt huvudkontor eller sin verksamhet, inklusive en filial, agentur eller annan etablering.

—

om det drivs av en fysisk person, på den plats där alternativ tvistlösning genomförs,

—

om organet drivs av en juridisk person eller en sammanslutning av fysiska eller juridiska personer, på den plats där den juridiska personen eller sammanslutningen av fysiska eller juridiska personer bedriver alternativ tvistlösning eller har sitt säte,

—

om det drivs av en myndighet eller ett annat offentligt organ, på den plats där myndigheten eller det offentliga organet har sitt säte.

a)

har en webbplats som uppdateras regelbundet och ger parterna lättillgänglig information om det alternativa tvistlösningsförfarandet och även ger konsumenterna möjlighet att lämna in klagomål och de begärda dokumenten online,

b)

på parternas begäran ger dem den information som avses i led a via ett varaktigt medium,

c)

i förekommande fall ger konsumenten möjlighet att lämna in ett klagomål offline,

d)

möjliggör utbyte av uppgifter mellan parterna på elektronisk väg eller i förekommande fall per post,

e)

tar emot både inhemska och gränsöverskridande tvister, inklusive tvister som omfattas av Europaparlamentets och rådets förordning (EU) nr 524/2013, och

f)

när de hanterar tvister som omfattas av detta direktiv, vidtar nödvändiga åtgärder för att se till att behandlingen av personuppgifter uppfyller kraven för skydd av personuppgifter i den nationella lagstiftning som genomför direktiv 95/46/EG i den medlemsstat där det alternativa tvistlösningsorganet är etablerat.

a)

konsumenten inte har försökt kontakta den berörda näringsidkaren för att diskutera klagomålet och i första hand försöka lösa frågan direkt med näringsidkaren,

b)

tvisten saknar grund eller inleds av okynne,

c)

tvisten hanteras eller har tidigare hanterats av ett annat alternativt tvistlösningsorgan eller av en domstol,

d)

klagomålets värde understiger eller överstiger ett på förhand fastställt tröskelbelopp,

e)

konsumenten har inte lämnat in klagomålet till det alternativa tvistlösningsorganet inom en fastställd tidsfrist, vilken inte får fastställas till mindre än ett år efter den dag då konsumenten lämnade in klagomålet till näringsidkaren,

f)

hanteringen av en sådan tvist skulle på annat sätt allvarligt hindra det alternativa tvistlösningsorganet från att fungera effektivt.

a)

har nödvändiga kunskaper och färdigheter inom alternativ eller rättslig lösning av konsumenttvister samt allmän kännedom om lagen,

b)

utses för en så lång mandatperiod att oberoendet för deras handlande kan säkerställas och inte kan avsättas utan skälig grund,

c)

inte är underkastade instruktioner av någondera parten eller parternas företrädare,

d)

får ersättning på ett sätt som inte är kopplat till resultatet av förfarandet,

e)

utan onödigt dröjsmål underrättar det alternativa tvistlösningsorganet om alla omständigheter som kan påverka eller kan anses påverka deras oberoende och opartiskhet eller ge upphov till en intressekonflikt med någondera parten i den tvist de ombeds lösa. Skyldigheten att meddela sådana förhållanden ska bestå under hela det alternativa tvistlösningsförfarandet. Den ska inte vara tillämplig när det alternativa tvistlösningsorganet bara omfattar en fysisk person.

a)

den berörda fysiska personen ersätts med en annan fysisk person, som ska få i uppgift att genomföra det alternativa tvistlösningsförfarandet, eller i annat fall

b)

den berörda fysiska personen avstår från att genomföra det alternativa tvistlösningsförfarandet och det alternativa tvistlösningsorganet föreslår om möjligt parterna att de hänskjuter tvisten till ett annat alternativt tvistlösningsorgan som är behörigt att hantera tvisten, eller i annat fall

c)

parterna underrättas om omständigheterna och den berörda fysiska personen endast tillåts att fortsätta att genomföra tvistlösningsförfarandet, om parterna inte har invänt mot detta efter det att de underrättats om omständigheterna och om rätten att invända.

a)

De fysiska personer som ansvarar för tvistlösningen utses av eller ingår i ett kollegium bestående av ett lika stort antal företrädare för konsumentorganisationer och företrädare för näringsidkaren, och utses genom ett öppet förfarande.

b)

De fysiska personer som ansvarar för tvistlösningen utses för en mandatperiod på minst tre år, så att det kan säkerställas att deras handlande är oberoende.

c)

De fysiska personer som ansvarar för tvistlösningen förpliktar sig att inte arbeta för näringsidkaren eller en yrkesorganisation eller näringslivsorganisation i vilken näringsidkaren är medlem under en period av tre år efter det att de har upphört att tillhöra tvistlösningsorganet.

d)

Tvistlösningsorganet har inte någon hierarkisk eller verksamhetsmässig koppling till näringsidkaren och är tydligt åtskilt från näringsidkarens operativa enheter och förfogar över en tillräcklig budget, som är åtskild från näringsidkarens allmänna budget, för att utföra sina uppgifter.

a)

kontaktuppgifter, inklusive postadress och e-postadress,

b)

att de alternativa tvistlösningsorganen ingår i den förteckning som har upprättats i enlighet med artikel 20.2,

c)

de fysiska personer som ansvarar för den alternativa tvistlösningen, hur de har utsetts och hur länge deras mandatperiod varar,

d)

sakkunskapen, opartiskheten och oberoendet hos de fysiska personer som ansvarar för den alternativa tvistlösningen, om de är anställda eller får ersättning enbart av näringsidkaren,

e)

deras medlemskap i nätverk av alternativa tvistlösningsorgan som underlättar lösning av gränsöverskridande tvister i tillämpliga fall,

f)

de typer av tvister som de är behöriga att hantera, inbegripet eventuella trösklar i tillämpliga fall,

g)

förfarandereglerna för tvistlösning och de grunder på vilka det alternativa tvistlösningsorganet får avstå från att hantera en viss tvist i överensstämmelse med artikel 5.4,

h)

på vilka språk klagomål kan lämnas in till det alternativa tvistlösningsorganet och på vilka språk det alternativa tvistlösningsförfarandet genomförs,

i)

de typer av regler som det alternativa tvistlösningsorganet kan använda som grund för tvistlösningen (t.ex. rättsregler, skälighetshänsyn eller uppförandekoder),

j)

eventuella förhandskrav som parterna måste uppfylla innan ett alternativt tvistlösningsförfarande kan inledas, bland annat kravet att konsumenten ska försöka lösa frågan direkt med näringsidkaren,

k)

huruvida parterna kan dra sig ur förfarandet,

l)

de eventuella kostnader som parterna ska stå för, inbegripet regler om fördelningen av kostnader vid förfarandets slut,

m)

den genomsnittliga längden på ett alternativt tvistlösningsförfarande,

n)

den rättsliga verkan av det alternativa tvistlösningsförfarandets resultat, inbegripet sanktionerna vid bristande efterlevnad i fråga om ett beslut med bindande verkan för parterna, i tillämpliga fall,

o)

det alternativa tvistlösningsförfarandets verkställbarhet, om det är relevant.

a)

Antalet mottagna tvister och de typer av klagomål som de avsåg.

b)

Eventuella systematiska eller betydande problem som ofta uppstår och leder till tvister mellan konsumenter och näringsidkare; sådan information får åtföljas av rekommendationer om hur sådana problem kan undvikas eller lösas i framtiden, för att höja näringsidkarnas standarder och underlätta utbytet av information och bästa praxis.

c)

Andelen tvister som det alternativa tvistlösningsorganet har avstått från att hantera och procentandelen för de olika grunderna för avståendet som avses i artikel 5.4.

d)

Vid de förfaranden som avses i artikel 2.2 a, procentandelen lösningar som föreslås eller fastställs till förmån för konsumenten och till förmån för näringsidkaren, samt tvister som lösts genom uppgörelse i godo.

e)

Procentandelen tvistlösningsförfaranden som har avbrutits och skälen till att de har avbrutits, om dessa är kända.

f)

Den genomsnittliga tid det har tagit att lösa tvister.

g)

I hur stor utsträckning resultaten av de alternativa tvistlösningsförfarandena har efterlevts, om detta är känt.

h)

Tvistlösningsorganens amarbete inom nätverk av alternativa tvistlösningsorgan som underlättar lösning av gränsöverskridande tvister, i tillämpliga fall.

a)

Det alternativa tvistlösningsförfarandet är tillgängligt och lätt att få tillgång till både online och offline för båda parter, oberoende av var de befinner sig.

b)

Parterna har tillgång till förfarandet utan att behöva företrädas av en advokat eller ett juridiskt ombud, men förfarandet ska inte frånta parterna rätten till oberoende rådgivning eller till att när som helst under förfarandet låta sig företrädas eller bistås av tredje man.

c)

Det alternativa tvistlösningsförfarandet är kostnadsfritt eller tillgängligt mot en symbolisk avgift för konsumenterna.

d)

Det alternativa tvistlösningsorgan som har tagit emot klagomålet underrättar parterna i tvisten så snart det har tagit emot alla handlingar med relevant information rörande klagomålet.

e)

Resultatet av det alternativa tvistlösningsförfarandet görs tillgängligt inom en period av 90 kalenderdagar från den dag då det alternativa tvistlösningsorganet mottar den fullständiga klagomålsakten. För mycket komplexa tvister får det ansvariga alternativa tvistlösningsorganet skönsmässigt besluta att förlänga perioden på 90 kalenderdagar. Parterna ska informeras om förlängningar av denna period samt om hur lång tid det förväntas ta att lösa tvisten.

a)

Parterna har inom rimlig tid möjlighet att framföra sin ståndpunkt, att av det alternativa tvistlösningsorganet få tillgång till argument, bevis, handlingar och sakförhållanden som den andra parten lägger fram och till eventuella yttranden och utlåtanden från experter samt att få möjlighet att kommentera dem.

b)

Parterna informeras om att de inte är skyldiga att låta sig företrädas av ett juridiskt ombud, men får söka oberoende rådgivning eller låta sig företrädas eller bistås av tredje man när som helst under förfarandet.

c)

Parterna meddelas resultatet av det alternativa tvistlösningsförfarandet skriftligen eller på ett varaktigt medium och får en redogörelse för grunderna för resultatet.

a)

Parterna tillåts dra sig ur förfarandet när som helst om de är missnöjda med förfarandets resultat eller gång. De ska informeras om denna rätt innan förfarandet inleds. Om nationella bestämmelser föreskriver obligatorisk medverkan i alternativa tvistlösningsförfaranden för näringsidkaren, ska denna punkt enbart vara tillämplig på konsumenten.

b)

Innan parterna godtar eller följer en föreslagen lösning, ska de underrättas om att

c)

Innan parterna godtar eller följer en föreslagen lösning, ska de underrättas om den rättsliga verkan av att godta eller följa en sådan föreslagen lösning.

d)

Innan parterna godtar en föreslagen lösning eller en uppgörelse i godo, ska de ges en rimlig betänketid.

a)

I en situation där det inte föreligger någon lagkonflikt får den ålagda lösningen inte leda till att konsumenten fråntas det skydd som denne har enligt regler som inte kan avtalas bort enligt lagen i den medlemsstat där konsumenten och näringsidkaren har sin hemvist.

b)

I en situation där det föreligger en lagkonflikt och där den lag som är tillämplig på köpe- eller tjänsteavtalet ska fastställas enligt artikel 6.1 och 6.2 i förordning (EG) nr 593/2008, ska den lösning som fastställs av det alternativa tvistlösningsorganet inte leda till att konsumenten fråntas det skydd som denne har enligt regler som inte kan avtalas bort enligt lagen i den medlemsstat där denne har sin hemvist.

c)

I en situation där det föreligger en lagkonflikt och där den lag som är tillämplig på köpe- eller tjänsteavtalet ska fastställas enligt artikel 5.1–5.3 i Romkonventionen av den 19 juni 1980 om tillämplig lag för avtalsförpliktelser, ska den lösning som fastställs av det alternativa tvistlösningsorganet inte leda till att konsumenten fråntas det skydd som denne har enligt regler som inte kan avtalas bort enligt lagen i den medlemsstat där denne har sin hemvist.